Det framgår av en svensk studie, som publiceras i facktidskriften European Journal of Cancer. – För de flesta ungdomar som insjuknar i cancer verkar den traumatiska upplevelsen att på längre sikt främja den personliga mognaden och öka uppskattningen av livet. Men det finns också de som kan behöva särskild psykologisk hjälp, säger professor Louise von Essen vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.

Studien omfattar 61 ungdomar som behandlats vid någon av barncanceravdelningarna i Lund, Umeå eller Uppsala. En kort tid efter att de fick sin diagnos och vid upprepade tillfällen fram till fyra år senare har de följts upp med telefonintervjuer där de besvarat frågor om oro, ångest, nedstämdhet och livskvaliteten. Samma frågor har även besvarats av en jämförelsegrupp som bestått av 300 ungdomar i samma åldrar utan någon cancersjukdom.

Som väntat visar svaren att ett cancerbesked är ett trauma med negativa effekter på livskvaliteten. När den första intervjun gjordes en kort tid efter cancerdiagnosen hade de unga cancerpatienterna betydlig lägre livskvalitet och var mer nedstämda än ungdomarna i jämförelsegruppen.
- Men redan efter ett år hade dessa skillnader mellan grupperna försvunnit och efter 18 månader var cancerpatienterna till och med mindre oroliga och skattade sin livskvalitet klart högre än ungdomarna i jämförelsegruppen. Efter fyra år kvarstod dessa positiva effekter, säger Louise von Essen.

Cancer är en potentiellt dödlig sjukdom och under uppföljningsperioden avled några av ungdomarna i studien. Men trots att de unga cancerpatienterna visste att de inte säkert var botade visade de inte vid något tillfälle, inte ens direkt efter cancerbeskedet, en högre grad av oro och ångest än de friska ungdomarna i jämförelsegruppen.

Inom psykiatrin är posttraumatiskt stressyndrom ett välkänt begrepp. Enligt forskarna visar deras och flera andra studier att det också finns skäl att tala om motsatsen, en slags positiv posttraumatisk mognad.
- Det är dock viktigt att påpeka att denna positiva utveckling gällde de unga cancerpatienterna som grupp. Enskilda patienter hade både svåra och långdragna psykiska reaktioner. Det är viktigt att vi utvecklar bra metoder för att tidigt upptäcka och hjälpa också dem, säger Louise von Essen.

Källa: www.unt.se

Leva livet, nu ska jag leva livet!!

Jag har ännu en gång börjat fundera om jag någon gång i livet ska genomgå en så kallad osseointegration. Det är en operation där man förankrar en skruv i själva skelettet och som sedan protesen fästs direkt i. Som patient behöver man alltså inte ha hylsa längre då, vilket är mitt stora problem.

Säkerligen kommer forskningen kring detta bli bättre och bättre. I dagsläget vet jag att man inte klarar av att springa om man har en osseointegrerad protes, den klarar helt enkelt inte av det. Jag funderar dock på hur det går att rida med den?

Jag skulle ljuga för mig själv om jag säger att jag är helnöjd med min hylsa, för det är jag verkligen inte. Det går inte att komma ifrån att det känns oäkta att ha en hylsa kring benet, byxorna blir tightare och det känns allmänt bökigt, framförallt på sommaren. Men samtidigt så känns det inte så lockande att ha en skruv som sticker ut ur stumpen, en ingång till baciller osv (med tanke på min historik kring den inopererade protesen). Hur gör man de dagar man vill gå i kjol utan protes? Ska man ha något över skruven för att den inte ska synas/skydda den? Hmm… jag vet inte. Jag ska ta med mig lite av mina funderingar tills jag träffar Lasse på OT-center och höra vad han tycker. 

Ingreppet görs i två steg. Vid den första operationen sätts en specialdesignad titanskruv (sk fixtur) in i restskelettets märghåla. Därefter får skruven och den omkringliggande benvävnaden läka och integreras under 6 månader utan belastning. Under denna period kan en del patienter använda hylsprotes. Vid den första operationen behöver patienten vistas 5-7 dagar på sjukhuset.

Vid den andra operationen fästs en förlängningsdel av titan (sk distans) till fixturens nedre ände och tas ut genom ett hål i huden. Det är vid denna förlängningsdel som protesen sedan sätts på. Patienten behöver tillbringa 10-12 dagar på sjukhuset vid den andra operationen. Speciell omläggning av hudgenomgången krävs under 2-3 veckor efter operationen.

Efter operationerna följer rehabilitering och protesförsörjning som sker under ledning av sjukgymnast och ortopedingenjör vid Sahlgrenska Universitetssjukhusets Ortopedklinik. Träning för att belasta skelettet påbörjas 4-6 veckor efter den andra operationen. Full belastning och gående utan stöd tillåts efter ca 6 månader. Behandlingens totala längd, inklusive de båda operationerna, rehabilitering och protesförsörjning beräknas till 12-18 månader.

Med andra ord är det en operation som verkligen kräver sin tid och tålamod av mig som patient. Det innebär att jag inte kommer kunna rida på en väldigt lång tid, inte använda protes alls mm. Och frågan är om det är värt det?!

Jag har talat med en del klienter genom jobbet som har en osseointegrerad protes och nästan av alla de jag pratat med är supernöjda. Framförallt är alla nöjda med att slippa hylsan då den är en stor anledning till att många genomgår en sån här operation.

Det tål verkligen att fundera över…