Det svåraste för mig i livet är att hitta en balans mellan sorgen över att ha förlorat benet och glädjen över livet och allt det positiva jag får vara med om, tack vare amputationen.

Den 16e juni firar jag och stumpen 5år tillsammans och jag minns fortfarande min sista vecka som tvåbent väldigt tydligt. Jag minns när jag satt i min kompis kök, skrivandes i min bok och allt jag längtade efter var att få sinnesro.

Jag minns sista stegen, i den mörka korridoren, tidigt på morgonen på avdelningen. När jag för sista gången duschade och sa farväl till mitt ben och förklarade att jag var tvungen att göra såhär för att jag skulle kunna leva vidare.

Jag är så kluven i saknaden och glädjen men jag vet att jag ska vara glad över att jag lever och att läkarna bara behövde ta bort ett ben – det hade ju kunnat bli värre…

Det jag saknar mest som tvåbent är nog känslan av att allting är så lätt. Det existerar inga funderingar om man kan powerwalka en timme på morgonen och sen en till på kvällen – för skojs skull.

Att aldrig fundera över om man orkar gå en viss sträcka, utan skavsår. Att ha två ben som ser likadana ut…
Enkelheten att bara kunna göra det man vill, när man vill…

Rusa ner för trapporna, springa en härlig runda med den man har kär, gå längs sandstranden och svalka fötterna, hand i hand. Att inte ha ont i varje steg för att protesen klämmer och trycker…. Att kunna dansa snabbt och bara njuta av livet..

Köpa högklackade skor och ha en klänning precis till knäna…

Ja, som ni förstår så är det en hel del att sakna och vissa dagar känns sämre än andra. Jag trivs jättebra i mitt liv men ibland kommer känslan av sorg rinnandes över mig…

Jag kommer ihåg en gång när jag var ca 13 år och hade en kort svart kjol på mig. Jag tittade på benen och konstaterade att jag tyckte dem var jättefina. Sju år senare blev det bara 1 1/2 ben…

Men som jag alltid sagt, det är bättre att ha ett snyggt ben än två fula!