Jag körde biceps, rygg och kondition i onsdags. Uppvärmningen kändes bra och jag körde för första gången 25 minuter på motionscykeln med intervallträning. Målet var -150 kalorier vilket jag lyckades med. Det kändes bra i kroppen och i benet framförallt och jag är mäkta stolt över mig själv att förbättringarna kommer efter varje pass.

Jag brukar köra två eller tre set till varje maskin med ca 12 reps varje gång. Detta i och med att jag inte vill maxa vikterna och bara orka köra 8 reps, det blir man inte stark på. Kör jag däremot ca 12 reps, vilar en halv minut och kör 12 till sen, så känns det som att jag krämar ut allt i musklerna. När jag hade träningspartner under mitt tvåbenta liv, då brukade vi hjälpa varandra med de sista repsen, för att verkligen dra ur musklerna. Men nu när jag är själv får jag göra så gott jag kan

Efter alla maskiner blev det crosstrainerträning. Jag har ju min “favoritcrosstrainer”, men den var tyvärr upptagen. Jag inbillar mig att den är “bättre”
Målet var att komma upp i mina -200 kalorier och i onsdags kändes det tungt redan från början. Jag vet ju att man går upp och ner i både energi (hade jobbat tre dagar också, vilket spelar in) och ork, men jag ville inte ge mig.

Så fort jag kände att jag egentligen villa sluta och gå och duscha, sa jag till mig själv där inne att jag ska vara glad över att jag kan gymma igen. Alla de nätter jag låg på sjukhuset då jag hade cancer och inte kunde träna och ta fram både ilska och glädje inom mig. Det funkade! Efter mina -200 kalorier gick jag alldeles färdig in i omklädningsrummet, tog ett gott äpple jag fått av C och sen berömde mig själv med stretching i bastun!