Jag sitter vaken miss i nassen, mycket tankar som flödar genom mitt huvud – av blandad karaktär. Jag känner mig oerhört glad inombords och med en enorm tilltro till mitt liv och min framtid. Jag vet att någon vill mig väl, om det kallas universum, skyddsänglar eller något annat. Men någon är med mig och det tackar jag för.

Något bland det värsta jag vet är måste vara människor som tycker synd om mig, utan att tänka outside the box. Jag vet inte om vi dömer andra människor beroende på hur vi känner oss själva inombords, eller vad vi tror hur vi själva skulle må om vi var i samma situtation som denne vi tycker synd om?

Jag möter ju av ren naturlighet på människor med fördomar kring mig och min “situation”. Och jag säger inte att det inte är oförståeligt att människor känner med mig, klart det är jobbigt att förlora ett ben – det säger jag ingenting om. Men att tycka synd om mig för att jag bara har ett ben ogillar jag så skarpt jag bara kan. Och ni som känner mig privat vet att jag skulle använda ett helt annat vokabulär i sammanhanget än bara “ogillar”.

Jag tycker det här ämnet är väldigt intressant och jag vill gärna gräva lite närmre i det. För vad tycker vi egentligen synd om människor för? Ska folk tycka synd om mig för att jag “bara” har ett ben? Vad tusan, att jag tog bort benet är ju bland det bästa jag har gjort i mitt liv för min egen skull! (med respekt för att folk inte vet om detta när de bara tittar på mig).

Ibland får jag känslan av att det är mer synd om mig för att jag är en sån ung, söt och fin tjej som har blivit “drabbad” av detta. Men om du som läser min blogg eventuellt känner att du tycker synd om mig – tänk efter. Förstå vilken resa jag har gjort för att komma dit jag är idag! Tänk på alla människor jag har fått möta tack vare min cancer, amputationen och allt annat som har varit stora prövningar för mig i mitt liv hittills. Och framförallt – tänk på alla insikter om livet jag har fått och vilket värde livet faktiskt har för mig – än om jag inte hade gått igenom det jag har gått igenom.

Jag är jättetacksam över att jag inte ens har fyllt 27 år ännu och har den vetskapen om livet och en helt annat harmoni i själen än vad jag tror att jag skulle ha om jag inte hade gått igenom detta. Jag tror benhårt på att de prövningar vi utsätts för – är förbestämt. Kanske inte förbestämt så till den milda grad att jag imorgon klockan två kommer att köra över en blåmes, men jag tror att alla våra liv skapar sitt eget syfte som är bestämt innan vi kommer till jordelivet.

Jag tror att jag vet vad mitt syfte i livet är, men det kan säkerligen finnas flera. Oavsett vad jag tror att det är, så är jag tacksam över att jag har fått så många och så stora prövningar i ung ålder. Nu har jag ju hela livet på mig att ge till människor och berika dem med den jag är här på jorden!

Det jag önskar av oss människor är att försöka se positivt på allt som finns runtomkring oss. Fokusera på det som fungerar och se till det som finns kvar – istället för det som försvann. Det finns hur många positiva bitar med att bara ha ett ben (utan att fokusera på det alltför mycket) och kom ihåg: ett ben hit eller dit – det är själen som är det viktiga!

Vad tycker du själv om detta? Har du några tankar? Snälla, dela med dig!

Nej, nu måste jag sova och drömma söta drömmar