Underbara mormor som bakar världens godaste smörkakor. Jag har längtat så in i bängen efter hennes kakor 
Har för övrigt en fantastisk kväll hos mormor och morfar, mina sötnosar
Farmor, Irene och jag är och hälsar på hos Britta. Vi sitter ute på balkongen och snackar skit och har det mysigt tillsammans.
Snart ska vi dricka kaffe och äta kaka, jag och tanterna. Men det bor ju en liten tant i mig också
Vad tusan är detta? Städerskan har lämnat detta hos farmor och vi har ingen aning om vad det är. Det låter som att det är små pulverkulor inuti, men det luktar ingenting.
Det står BRAUN på den. Är det någon av er som har någon aning om vad det kan vara?
Tack!
Hälsn / Madde, Hjördis och Irene
Jag glömde berätta om träningspasset tillsammans med Niki igår. Som vanligt så är det träningspass fyllda av överraskningar och jag vet aldrig riktigt vad vi ska hitta på. Härligt!
Idag körde vi först något som kallas för NÖHR-metoden. N står för Nuläge, Ö för Önskvärt resultat, H för Hinder och R för Resurser.
Detta skulle jag själv benämna som en psykologisk metaforisk övningsmetod, men det kanske finns en korrekt benämning av den. Men denna får duga för nu
Vi var inne i stora träningssalen och jag fick välja vart i salen mitt Nuläge, mitt Önskvärda resultat, mitt Hinder och mina Resurser befann sig i förhållande till varandra.
Jag tror på att jag har lätt för att ta till mig denna typ av övningar och allt som har med beteenden att göra älskar jag. Sen är det självklart en del jobbiga processer förankrat i detta, Hinder var den tyngsta för mig.
Jag ler. Jag är alltid glad. När jag är ledsen är jag LEDSEN. Så har jag alltid varit. Jag kommer nog alltid vara så. En stor skillnad med mig själv, bara på det sista året är att jag har hittat min känslobank, förut förträngde jag den mer. Idag gråter jag när jag vill/behöver gråta. Förut så tvingade jag bort dem.
Det är vackert med sanna tårar!
Jag bär på en sorg. Jag bär på en saknad. Jag saknar mitt ben enormt mycket. Sorgen är ingen negativ sorg, utan som sagt en stor saknad.
Jag sa till Niki när han sa att jag skulle gå till min “hinder-placering”, att det bubblade i mig redan då. Jag kände att jag blev berörd, att olika känslor kom till mig och jag började nästan gråta innan jag ställt mig inne i rutan.
Jag ser flickan. Flickan som är jag. Jag ser gräsmattan med massor av gröna äppelträd. Det är en lätt nedförsbacke. Jag är 8-9 år gammal. Jag har långt blont hår. Jag springer nedför slottsbacken i Rosersberg. Det luktar vatten. Segelbåten ligger vid bryggan. Jag springer så fort benen bär mig. Fötterna är lätta. Smidiga. Vinden i ansiktet. Jag svävar fram.
Allt det togs ifrån henne. Samtidigt som hon blev given något av livet som många går miste om. Hon fick en erfarenhet. En erfarenhet som ingen kan läsa sig till. Livet ville något annat med henne…
Hon finns fortfarande inom mig. För hon är jag. Jag är hon. Och jag vill tillåta mig att ta emot denna känsla av sorg och saknad. Den lever med mig jämt. Även om jag väljer att se till mina nya förutsättningar och göra det bästa av livet, som jag alltid har gjort, med samma envishet och viljestyrka som jag hade när jag var 8-9 år. Dock med hejdlöst mer erfarenheter idag än då, som sig bör
Och jag är ändå väldigt tacksam för att jag har min själ och hjärta kvar. Vad är ett ben i jämförelse med det?
Ja…. Resten av passet bestod av underbar boxning och som avslutades med en liten ryggknäckare
Men NÖHR-metoden var den som skapade störst utrymme i mig och jag är så himla glad att jag har en PT som vill lägga fokus på dessa viktiga bitar. Tack Niki!!!
Ska jag nå mitt Önskvärda resultat så är det viktigt att använda mina inre Resurser för att kunna leva med mina Hinder och hoppa över dem och veta att allt kommer att bli bra…
Och… jag är på gång!
Denna dag kommer för evigt vara inristat i mitt hjärta, ett av de vackraste minnena tillsammans med min älskade Hjördis har skapats idag.
Vi har haft en fantastiskt värdefull kväll på alla dess sätt. Delat tystnaden och eftertänksamheten, sett glädjen i varandras ögon, känt stolthet över varandras tapperhet och styrka. Och givetvis skrattat en massa.
Det finns ingen som Min Farmor. Hon är den bästa, den starka, den ärliga. När jag blir tant vill jag bli som hon. Ja det vill jag verkligen.
Jag beundrar verkligen farmor och jag hyser stor respekt för den hon är. Jag älskar hennes brutala ärlighet, hennes skratt ända ifrån tårna och sättet hur hennes ögon fortfarande lyser av glädje.
Dessa vackra ögon, i 85 år har de visat henne både det vackra och mindre vackra i livet. Guidat henne genom mörker och tagit skydd mot för starkt ljus. Djupet som finns i dessa ögon… För 25 år sedan var hon 60 år. För 25 år sedan var jag bara 2 år. Jag är inte så kaxig i detta läget 
Jag är så tacksam över att farmor älskar att prata, precis som jag. Jag ser så otroligt mycket likheter mellan oss och ju mer vi är med varandra, desto tydligare blir dem.
Ikväll har vi gråtit tillsammans. Glädjetårar. Vi har pratat om framtiden. Farmor har delat med sig av sin visdom. Jag har lyssnat, gråtit av tacksamhet, gråtit av glädje och insupit allt som tänkas kan.
Jag tänker sluta mina ögon, somna till en ny dag och vakna hos min älskade farmor. Imorgon behöver vi inte ringa till varandra och säga godmorgon. Och ikväll hade vi lyxen att kunna krama varandra godnatt.
Och Farmor, mitt älskade hjärtegull, du ska med! <3
Min vackra farmor.