Min dag för 13 år sedan…

On September 1, 2011, in Glimtar av ljus, by Supermadde

Jag vaknade i morse med en hemsk smärta i benet! Jag kände den inte först när jag bara låg kvar i sängen, men när jag skulle ställa mig upp kunde jag knappt stå på benet. Det var verkligen en fruktansvärd smärta!

Jag försökte få skjuts till skolan, men det blev det avslag på. Så jag haltade i väg till bussen. Tur att busshållplatsen inte låg alltför långt bort, bara ca 70 m från huset. Tankarna malde i huvudet, “va fan gör det såhär ont för?”. Jag hade ju haft ont under sommaren, då trodde vi att det var växtvärk. Det gick över på en dag. Men den dagen var fruktansvärd.

Jag satt på bussen och åkte till andra sidan stan av Uppsala, där min skola låg. Smärtan var lika påtaglig när jag klev ut ur bussen, som när jag klev upp ur sängen. Med tunga steg haltade jag iväg till min killkompis som bodde i området innan skolan. Jag ringde på. Hans mamma öppnade. Jag väckte honom och han fick praktiskt taget stötta mig hela vägen till skolan. Jag hängde på hans axel hela vägen. Jag minns inte om jag grät eller inte.

Väl i skolan. Jag insåg att jag inte skulle klara av skoldagen. Jag som aldrig brukar klaga på smärta. Men jag började bli orolig. Riktigt orolig. Jag ringde ett samtal och fick skjuts in till sjukhuset. Till barnakuten. De röntgade mitt ben. Jag fick komma in i en stor röntgensal. Flytta på benet hit, vinkla benet dit, ligga helt stilla och samtidigt försöka härda ut för smärtan. 

En stor svart fläck syntes på röntgenbilden, strax under knäet. En stor svart fläck, på mitt ben… De sa: Det är troligen en infektion, så ta lite värktabletter och åk hem. Ring om det blir sämre.
“Tack.”

Jag åkte hem. Till mina morföräldrar. Jag låg på sjuksoffan som många av oss har legat i. Morfar med sin sjukdom, mormor med sin, och jag med min. Cancerkompisarna för evigt. Morris, morfars hund, låg på mitt bröst hela kvällen. Han kände säkert av något som ingen av oss andra kände.

Senare på kvällen fick jag feber. Rejäl feber. Jag hade över 40 grader. Den så kallade “infektionen” gav sig till känna ännu mer och vi ringde in. Åkte in till sjukhuset direkt igen. Till barnavdelningen 95C. Jag fick ligga i en hård sjukhussäng i ett rum med många andra barn. Jag minns att de satte en venflon på mig. Jag hatar venfloner. De gör så satans ont. De kommer alltid att göra ont. För de väcker minnen. Minnen och smärtan från en tid som gav mitt liv en helt ny vändning, från och med den 1:a september 1998…

Ett datum… en dag… ett år… som alltid kommer att finnas med i mitt minne… Men också ett datum som jag idag är väldigt tacksam för. Det var dagen när den nya resan började. Resan mot den jag är idag.

 

Jag vet faktiskt inte vad jag kände denna dag 1998. Jag vet bara att jag idag hyser en otroligt stor medvetenhet för hur fort livet kan ändras. Morgondagen är inte garanterad. Inte någonstans. Inte ens nästa sekund. Allt vi har är bara denna sekund. Sen får vi se. Folk säger: Ta en dag i taget. Men jag tycker, ta ett “nuet” i taget och lev i det. Njut av det. Var tacksam. Var glad. Och våga drömma om morgondagen.