… så att du missar den lilla!
För den “lilla” lyckan kan faktiskt betyda minst lika mycket som den stora. Och vad som är stort och smått är väl egentligen väldigt subjektivt. Men en del kanske väntar på tills de har råd att köpa det där huset, fått det där jobbet, eller kunna rest till det eller det landet.
Men att kunna se daglig lycka och uppskatta den, kan jag ibland tycka är mer värdefullt. Det är ju trots allt inte så många gånger i livet som du köper det där huset, får det där jobbet, fast resa är dock något du kan göra väldigt ofta. Men dagarna kommer ju minst 352 gånger om året 
Och varje dag ger en ny chans till att finna din glädje och din lycka.
Jag sitter för närvarande och skriver på ett brev till en fin vän till mig. Christophs mamma. Det är en av de finaste människor jag någonsin mött. Trots att vi inte förstår varandra till 100% ännu, så förstår jag henne ändå. Men ibland behövs inte orden. Så länge den rätta känslan finns, kemin och uppskattningen gentemot varandra så är ju trots allt språket något som kommer med tiden
Detta är lycka för mig just nu.
Att få skriva ett brev till någon som står mig nära.
Måndagsmiddag med familjen Så underbart mysigt! Sen blir det till att njuta över tillvaron, kvällen och att bara relaxa inför morgondagen
och inte bara för att jag ska åka till Christoph på kvällen
Dagen imorgon kommer ju som sagt att börja med ett besök på gåskolan inne i Uppsala. Jag tillhör ju Landstinget i Uppsala län, trots att jag får min protesförsörjning via OT-center i Danderyd, samt även gåskoleträning på Röda Korsets sjukhus i Stockholm.
Anledningen till detta var att jag inte var nöjd med vare sig den protes jag fick ifrån Uppsala, mentaliteten de hade samt gångträningen. Allt är helt beroende på vart du vill i livet, självklart. Och för mig som ville komma någonstans med gångträningen så passade det helt enkelt inte mig. Det gick för långsamt! Som tur var fick jag reda på att jag kunde ansöka om en så kallad specialvårdsremiss, så att jag kunde få vård utanför mitt eget landsting. Och det var så jag hamnde på OT-center.
Imorgon ska jag tillbaka till gåskolan i Uppsala. Träffa en helt ny läkare. En läkare som eventuellt ska besluta om att bekosta ett ben till mig som kostar flera hundra tusen. Inte en enkel uppgift måhända. Jag hoppas att de kan se fördelarna med att jag faktiskt ska få prova protesen först och gå med den ett tag, för att veta om den verkligen passar mina behov. Och det är mina behov som bör ligga i fokus kring detta. Inget annat.
Jag är ung. Inte ens fyllda 27 (trots att början i november ändrar det faktumet, men det glömmer vi just nu) och jag har hela livet framför mig. För mig är det viktigt att få ett ben som innebär hög säkerhet, lägre fallrisk, som spar energi och som har många funktioner – så att jag kan klara mig så mycket som möjligt utan alltför många belastningsskador, förslitningsskador mm. Plus för att öka min livskvalitet!
Som jag skrev i ett tidigare inlägg gällande detta, så vill jag gå dit imorgon med ett öppet sinne. Tro på att jag träffar en läkare som har ett bra tankesätt kring detta. En läkare som ser långsiktigt, inte bara den stora summan pengar. En läkare som förstår hur viktigt det är att kunna leva livet, fullt ut.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet att ha de bästa hjälpmedlen, när de faktiskt finns. Framförallt till patienter som har behoven av dem. Behoven ska styra användandet, inte ekonomin. Om jag får välja givetvis 
Jag hoppas att nästa inlägg om detta är i positiv bemärkelse, att jag fick ett ja!
Fotograf: Stefan Nilsson
“Framgång är inte slutgiltig,
misslyckande är inte livshotande;
det är modet att fortsätta som räknas”
Winston Churchill
Ny vecka och jag hoppas att ni är på ett strålande humör!
Själv är jag otroligt trött. Det har helt enkelt varit för mycket ett tag och tid för återhämtning har inte funnits riktigt på tapeten. Även om det som sagt bara är roliga saker som händer, så känner jag verkligen mig “använd”. Imorgon kväll åker jag till världens bästa kille och är där i några dagar. Jag ser verkligen fram emot det, att bara kunna vara och ha en underbar tid tillsammans. Det är verkligen vad jag behöver just nu
Annars idag är det jobb som gäller. Efter jobbet blir det hem och mysa med familjen, packa väskan och förbereda inför imorgon kväll. Jag behöver också lägga lite tid på att tänka på vad jag ska säga till läkaren imorgon, då jag ska diskutera att eventuellt få ett microprocesstyrt knä bekostat utav landstinget. Jag ska som sagt gå dit med öppet sinne, men någonstans så vet jag att det kommer att bli en kamp för att få detta. Det är stora summor vi pratar om. Men jag tänker inte ge upp, så är det bara. Det kommer nog ett inlägg om detta lite senare
Ha en fin måndag så länge!