Just nu är vi i Karlsruhe och träffar Alex igen. Jag har inte träffat honom sen i Juli så det känns kul att vara här igen

Igår när vi satt på ett av torgen i Frankfurt och tog en kaffe tillsammans med Henriette, kom vi in på detta med programmet jag är med i i höst mm. Och vi kom osökt in på ämnet om vad många människor tror jag klarar av och inte. 

En del människor som jag träffar kan tycka att det är helt fantastiskt att jag kan bära min egenkaffekopp (då jag går på ett ben och kryckor). Denna typ av människor kan ibland även ge mig beröm för att jag kör bil, rider eller bara rent allmänt lever livet. 

Ni som känner mig privat utanför bloggen vet hur skarpt jag ogillar sånt. För mig är det såhär: varför ska jag INTE bära min kaffekopp? Varför ska jag exempelvis  INTE rida eller allmänt leva livet – OM JAG VILL DET?

Jag upplever det tråkigt att se hur många problemhittare det finns där ute i vår värld. Jag menar, kaffekoppen är väl det bästa exemplet någonsin. Istället för att fråga mig OM jag kan bära min kaffekopp – fråga tex, “hur bär du din kaffekopp nu när du går på ett ben och kryckor?Säg till om du vill ha hjälp. ”

Jag har alltid burit mitt saftglas/kaffekopp/vinglas, innan jag tog bort benet. Jag har så länge jag minns älskat hästar och alltid velat rida och jag har alltid varit levnadsglad. Det är kort och koncist: DEN JAG ÄR!

Att jag valde att ta bort mitt ben för 6 år sedan medförde inte att jag slutade vara den jag är – snarare tvärtom. Helt plötsligt blev jag betydligt tryggare i mig själv och mer hel i själen. 

Jag fick hitta en del nya verktyg i vardagen för att kunna göra allt jag vill göra. Ok, jag kan inte gå på ett tvåbent sätt och hålla min kaffekopp – hur ska jag göra nu?
Ok, antingen köra moonwalk eller hoppa balanserat med kaffekoppen. Klart!

För mig är det så otroligt viktigt att känna att JAG KAN SJÄLV. Jag vill ha min självständighet, mitt egenvärde. Jag vill inte göra mig beroende av att människor ska göra saker för mig – då slutar jag utveckla mitt tänkande i att hitta nya vägar att gå/göra saker på. 

Därmed inte sagt att jag uppskattar när en vänlig själ vill göra något för MIG eller hjälpa MIG med något – men den skillnaden hoppas jag att ni redan har förstått

Det finns få saker som är så trevligt som att få göra något för en medmänniska, som att bära dennes kaffekopp till exempel

Jag är så himla tacksam för det här året. Den tanken slår mig väldigt ofta. Hur mycket i livet jag har att känna glädje för. Jag kan ibland bara sitta i bilen till exempel och tänka på allt och få gåshud av alla känslorna som kommer.

Ibland finns det inget vackrare än att stanna upp, känna in, känna glädje. Hitta nya vägar eller gå kvar i samma, iallafall dem som känns bra

Just nu är jag så glad över att jag har tagit mig dit jag är idag. Och jag vill leva ännu mer! Det är så himla härligt!

Bild tagen i somras