Jag sitter och tänker tillbaka på tiden när Cira hade valpar. Vilken omvälvande och underbar tid! När man är utan valpar minns man ju såklart bara det roliga ,de små knytena som öppnade ögonen för första gången, mös i knät och var allmänt små dunbollar. Men tänk alla gånger vi kom in i badrummet där de bodde och såg att hela hundkrubban var full av skit, sju små dunbollar som gläfste och hoppade mot ens armar så fort vi skulle byta tidningar mm. Hoppande och studsande. 

När vi gav dem mat på en “långplåt” och alla hoppade upp mot plåten så vi knappt kunde sätta ner maten och varenda gång lyckades en liten stackare hamna under plåten. När vi började släppa ut dem i huset och av ren orutin släppte ut alla på en gång. En bajsar, jag ska torka upp bajset. En annan valp kommer och biter i toapappret och den tredje ska åka kana i skiten. Ja ni fattar säkert, ett rent kaos var det Och på kvällarna när de ylade så högt att vi knappt kunde sova (är glad att jag inte arbetade just då) 

Men tänk dagen när de kom… när Ciris var så fantastiskt duktig så jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vi har varit med om en hel del hon och jag. När hon fick föda i sängen för att det var enda stället hon kände sig trygg på (läs. vi hade golvplast över hela sängen) och när den första lilla krabaten kom ut och Cira missade hinnan över nosen så att jag fick hjälpa henne och ta bort den och när jag av ren panik skickar ett sms till Anders: Kom hem, hon föder!!!!! Vilket kärt minne… och sen efter det om ytterliggare sex små svarta knyten och helt plötsligt var Cira sjubarnsmor. 

Den första tiden var lugn från valparna, men desto mer hetsig för Cira. De första dagarna ville hon varken gå ut och kissa eller bajsa, så vi fick i stort sett tvinga ut henne. Då gnydde hon från det att hon gick ut tills dess hon kom in igen. Valparna i fråga låg lugnt och skönt och sov, men så kände nog inte Cira. Efter ca 2,5 veckor började hon vara mindre och mindre inne i krubban och det var också då som valparna började öppna sina ögon och sedan ta sina små första stapplande steg. Det var så fascinerande att följa en hunds instinkt i hur de tar hand om sina barn. En del gånger blev vi arga på Ciris för att vi tyckte att hon “sket” i barnen, men för henne var det säkerligen en normal jargong. 

I dagsläget har vi kontakt med fyra av valparna. Tyvärr var det en av valparna som med stor sorg fick komma till hundhimlen alldeles för tidigt. Vackra lilla Limpan. Han hade turen att ha fått en matte och husse som verkligen gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, men också en stor medkänsla att välja det jobbiga för att skona honom. 

R.I.P Limpan
(lånad bild) 

Fina Dexter! Han bor här i Uppsala och har blivit en riktigt ståtlig kille.
(lånad bild) 

Jackie! En av valparna som blev såld sist. Hon bor numera i Märsta och sin bästa kompis heter Zeuz. Hon var en av mina favoriter och hon  har blivit en riktigt fin tjej.
(lånad bild) 

Kiwi! I brist på bättre bild så lånade jag en som verkligen visar att Kiwi är Ciras dotter. Detta är den klassiska Ciraposen Kiwi bor i dagsläget i Stockholmsområdet.
(lånad bild)