LYSSNA på denna låt: http://www.youtube.com/watch?v=OqnuZLhR2vM

Har ni sett den?

Jag fick låna filmen av Mor i busken förra veckan och ikväll såg vi den. En oerhört gripande film som lamslog hela mig. Det känns som att jag åker tillbaka 12 år (helt sjukt att det är 12 år sen i september) och i minnet pluppar det upp en massa bilder, dofter, ord och smärta… Det var inte så länge sen som jag var Kate, förutom att jag inte hade leukemi och jag dog inte (läs. ännu)

Anders sa ikväll att han ibland tycker det känns overkligt att jag har haft cancer och att han ibland kan ha svårt att förstå det. “Tack vare” att jag amputerade mitt ben så blir det ju trots allt en daglig insikt i min historia, men jag håller med honom – ibland tycker även jag att det känns overkligt att jag har haft cancer.

Om jag blundar så spelas små fragment ur olika tidsperioder av sjukdomen framför mig. Det känns nära, men ändå långt bort. Morgonen när jag skulle borsta håret och det bara lossnar en massa tussar. När jag bestämde mig för att raka av håret och halva sidan var bortrakad, som ett tecken på att jag var cancersjuk. På andra sidan var jag en “frisk” tonårstjej som hade hela livet framför sig.

När läkarna gjorde biopsi i mitt ben för att se om det var cancer jag hade och vilken sort det var, den fruktansvärda smärtan som ekade i min kropp och den bitterhet jag kände över sköterskan som sa “Nej, det gör inte ont”.

Doften av sjukhus, doften av handsprit (som jag för övrigt har jättesvårt för ännu idag) Ljudet av fötter i sjukhusgångarna, knackningen på dörren på förmiddagarna när läkarna kom för att göra sin morgonrond. Knackningarna i telefonluren som skulle symbolisera olika meddelanden när mina anhöriga/kompisar ringde, då jag var i för dåligt skick för att kunna prata. En knackning för ja, två för nej…

När jag fick sitta inne i ett bås med ett stort plastskynke för med endast en liten “fönsterruta” att titta ut igenom, medan jag fick andas in någon form av antibiotika (tror jag det var). När jag blödde näsblod och blodet aldrig ville koagulera så jag fick åka ner till öron/näsa/hals och de blev tvugna att etsa i min näsa (läs. bränna blodkärl).

När jag blev “tvingad” att ta emot en sond i min näsa för att klara mitt liv, då jag hade gått ner så pass mycket i vikt att läkarna befarade att jag inte skulle klara mig. Och alla jävla gånger när den där äckliga sondmaten råkade hamna i min mun och det smakade SKIT.

Alla gånger jag låg ensam på sjukhussängen och tittade ut genom fönstret och funderade över vad alla mina jämnåriga kompisar pysslade med, medan jag sysselsatte mig med att rädda mitt liv, lära mig om mediciner och hålla koll på hur mycket jag åt och drack.

Alla de gånger jag försökte besöka skolan (läs. då jag var i skapligt skick) och kände mig som en jävla alien då alla mina f.d. kompisar inte ens hälsade på mig. Jag hade ju bara cancer, inte pesten!

Varje gång jag var i stallet, fick känna mig “frisk” för en gångs skull. Njuta av lukten från Kejsarns mule och känna hans förbehållslösa kärlek. För honom var jag bara Madde, inte cancermadde.

Alla de gånger vi åkte ut med bilen för att jag skulle få se omvärlden från något sånär säkert avstånd, utan risk för bakterier och lömska infektioner som kunde sabotera min helningsprocess. Jag älskade att åka längs landsvägarna, titta på hästar och drömma mig bort till ett liv som kändes så främmande mot den verklighet jag då levde i…

När jag blev förbannad över att folk vägrade fråga MIG om hur jag mådde, utan var tvugna (läs. pga sin egen rädsla säkerligen) att fråga andra runtomkring mig. Hur jag kände mig betydelselös och tillintetgjord, det var väl bara jag som visste hur jag egentligen mådde?

När jag åkte till Mickelsmäss efter att ha legat inne i en vecka och fått en cellgiftspåse på 1 liter/dag. Hann vara där i knappt en timme, svimmade och fick köras tillbaka till sjukhuset i ambulans, som för övrigt är den enda gången jag åkt tut-tut hittills.

När min hals, mun och inre var ett stort sår. Jag kunde inte prata, jag kunde inte äta och jag ville inte att någon skulle röra mig. När sköterskan Per sa till mig “vad vi är snygga idag då!” när jag kom in till avdelningen för en behandling mot mina biverkningar. (Per är för övrigt världens bästa cancersköterska, finns ingen bättre).

När jag grät hela vägen till Akkis för att jag var så rädd för att få motgiftet mot Adriamycin (en av de värsta cellgifterna, det röda giftet). Det gavs under ca 15 minuter, jag var tvungen att ligga i sängen som var nedåtlutad för att medicinen kunde göra så man fick blodtrycksfall. Jag spydde konstant och yrade. Som tur var slapp jag få det den sista gången (totalt “bara” två gånger) tack vare fantastiska Anders Kreuger.

Min största passion när håret var avkapat var mina naglar. Det enda som jag säkerligen då kände personifierade mig som kvinna/tjej. Jag hade köpt nagellack på Åhléns i Stockholm som lös i mörkret och som jag till min stora glädje fick visa för all personal på avdelningen. Ovanför min säng radade jag upp mina då, ca 50 st nagellack till varje behandling och ibland målade jag om naglarna mer än en gång/dag…

När jag inte kunde äta och satt och tittade på när anhöriga satt och åt min favoriträtt (läs. på den tiden) fiskpinnar med kokt potatis, fiskdressing och ärtor. Till det drack man lättdryck med päronsmak. Det var det godaste jag visste! Jag minns hur jag satt mitt emot och försökte förnimma smaken och kände en längtan inom mig tills jag skulle kunna få äta igen. Min hals skar som 10 000 vassa knivar för varje gång jag svalde, så att äta var inte att fundera över…

Varje gång jag valde det största leendet på “mår bra/dåligt” skalan. Min enorma positivitet att allting alltid kunde bli värre, jag hade ju trots allt det inte så farligt. Jag kunde ju faktiskt dö och tyvärr var inte det ett alternativ för mig. The lifeway or the highway!

Varje gång jag fick träffa någon “ny” cancerpatient där jag skulle agera tröstplank, inspirationskälla osv. Och varje gång sorgen kom över mig då det verkade som att en del bestämt verkade förneka sin livssituation, inte ville erkänna, inte vågade se… Det gjorde ont i mig…

Känslan av att vara en människa, men samtidigt vara i en annan bubbla än i den bubblan man normalt annars är i. Skola, kompisar, pojkvänner, hobbys, ersattes av cellgiftsschema, läkningsperioder av biverkningar, sprutor, blodprover, hopplöshet och ensamhet…

Smärta… att inte kunna lämna över till någon annan. Att ständigt vara den som läkarna ville göra något med, som sköterskorna skulle ta blodprov på mm.. att inte bara säga att jag tyvärr var upptagen och att man fick lov att skjuta på en undersökning. Att alltid bara vara i händerna på personalen, att envist göra det bästa av situationen och att varje dag försöka le. Även om det var åt det minsta minsta, men att le varje dag…

Drömma om all mat jag skulle äta då jag blev bra igen. Pasta Carbonara, kålpudding, hummersoppa, makaronipudding, fiskpinnar, lasagne, oxfilé, thaimat, köttbullar och potatismos mm mm mm…

Fantisera om ett liv… ett friskt liv… utan cancer…