Jag vet inte vad det är… men ibland kommer en känsla över mig att jag är så rädd att mista livet… jag är rädd att bli gammal och “oduglig”… att inte vara vacker längre… att inte kunna vara funktionell… att mista den/dem jag älskar… Vi pratade mycket om det idag, jag och brudarna – detta om att bli äldre. De säger att de känner sig så ensamma, många av släktingarna har inte ens tid att ringa/komma förbi… ont i kroppen… och kan inte hjälpa till med något… Och ibland så känns det som att de bara väntar på att få somna in…

När jag var färdigbehandlad för min cancer, som tog lite mer över ett år i mina tonår – då trodde jag aldrig att jag skulle “orka leva” tills jag blev 30. Nu i november blir jag 27, tiden har gått så fort. Jag har en sådan brinnande livsglädje inom mig och jag vill verkligen leva länge. Om jag inte får leva i många år till så vill jag ha kvalitet under mina år på jorden.

Jag är livrädd för att den/dem jag älskar tas ifrån mig. Samtidigt som jag har en inneboende tro på att livet är större än bara detta liv, att vi eventuellt kommer någon annanstans eller att vi föds på nytt i en annan kropp. Detta kan inte vara “allt”? Jag vet inte… vad tror ni?

Jag vet att morgondagen verkligen kan förändra tillvaron. Nästa sekund kan förändra livet radikalt. Allt vi har är här och nu… Och här är här där jag är… Men där är där jag vill vara… och ta vara på livet…

Idag när vi var och hälsade på Britta så var det en kvinna där som har hennes man boende på hemmet. Han kan knappt prata längre och har väldiga problem med sitt svalg. Jag har fått känslan av att det bara “går åt ett håll”, vilket är fruktansvärt jobbigt att se utifrån. Jag kan inte ens tänka mig den enorma ångest som måste bo i den andra partnern, att se sin livskamrat bara sakta sakta försvinna. USCH!!!! Alla vackra år, alla motgångar, alla medgångar, eventuellt barn och barnbarn… alla stunder som de har delat… och sen ska han/hon bara tyna bort…

Livet är så värdefullt… så vackert… och samtidigt så skört… Allt vi har är här och nu…