Vad lätt det kan vara ibland för oss att glömma bort den egna inre styrkan. Och framförallt att allting löser sig med tiden. Ofta är det våra rädslor för det okända som gör att vi stannar upp tror jag, kvävs och vi vågar inte ta olika steg. Steg som kanske kan vara början på något nytt, något hälsosammare eller helt enkelt något som främjar vår utveckling.

Jag förvånas över hur många det är som egentligen lever kvar länge i dåliga relationer, eller relationer som inte är 100% bra. Jag pratade precis med en kompis som inte mår bra i sin relation och det gör så ont att höra han/henne säga: Jag vet inte om jag kommer klara mig ensam… jag kanske kräver för mycket i relationen? Jag kanske ska nöja mig?

Hur vore livet om vi var nöjda, satte oss ner och sa att “detta får väl duga?”. Vad vore livet utan den ständiga utvecklingen? Jag tror verkligen på det här med att göra aktiva val i livet, oavsett hur de ser ut och oavsett vad de leder till. Framörallt att känna att i varje situation vi befinner oss i, så är det ett medvetet val.

Samtidigt så gör det mig så ledsen när jag får höra hur personen i frågas partner säger fruktansvärt fula ord till denne, nedlåtande, energitjuv, bakåtsträvande och allmänt negativ livssyn. Usch! Varför ska man tycka att man inte är värd mer? Även om det inte är ens fel när två träter…. är man inte rätt för varandra så är man inte.

Jag tror det är livsfarligt när det börjar gå åt det hållet med fula ord, nedlåtande attityd mot varandra etc. När man helt enkelt inte egentligen är ett par längre… Eller framförallt när man inte tillåter den andra personlig utveckling, inte “tillåter” personen att gå ut på baluns eller vad som helst (Hade ett samtal med en kille på gymmet om detta igår och han beskrev ett skräckexempel, usch och fy!) Ähh jag vet inte… jag är inte Dr Phil… även om jag gärna vill vara en light-version ibland

I en relation ska man väl göra varandra till bättre människor och få stöd/energi därifrån, inte tvärtom. Och ständigt tillåta varandra egen utveckling, egen tid och stötta varandra? Utvecklas tillsammans? Vilja varandra det bästa i livet och vara imponerade av varandra. Och framförallt, ha kul tillsammans!

Jag vill tro på att vi alla besitter en enorm inre styrka som plockas fram i de situationer vi verkligen behöver den. Och att vi klarar av så mycket mer än vi tror. Oftast är det rädslorna för det okända som hämmar oss och ger vi oss bara hän och utmanar dem – väntar oftast många positiva överraskningar runt hörnet.

Vi diskuterade just detta med att välja – att fortsätta vara tillsammans eller inte. Och att det ibland kan tänkas skönt om någon annan tar beslutet åt en. “Välj du så slipper jag!”. Och så tänkte jag på det en stund… jag tror det är bättre att få känna glädjen i att HA GJORT DET HELT SJÄLV, utan någon annans hjälp. Framförallt när det verkligen känns ifrån tårna hur rätt ett beslut var… istället för att någon annan gjorde det åt en?

Jag vet inte… vad tycker ni om detta ämne? Jag skulle tycka att det vore roligt om ni ville dela med er av era reflektioner, då jag tror att detta kan beröra många av oss…