Lina är en av de finaste tjejer jag känner. Hon är också en av de finaste tjejer jag känner som bor längst ifrån mig. Det är synd. Men hon finns i mitt hjärta, min Thelma, eller min Louise. Vi har inte riktigt bestämt det där, annat än att vi tänkte vara Thelma varannan gång och Louise varannan gång. Ni vet, så det är sådär härligt rättvist

Vi har verkligen inspirerats av varandra och tagit stora kliv i våra liv, följt våra hjärtan, följt vår inre röst, med den andre som inspiration. När hon tog ett stort kliv i hennes liv sa hon att hon hade inspirerats av mig. När jag tog ett stort kliv i mitt liv inspirerades jag av hennes resa.

Lyckan går verkligen att finna. Lyckan finns där. Eller snarare glädjen (den varar oftast längre). Vare sig det är något ytligt eller något inre. För oss handlade det om att hitta oss själva igen. Lyssna till den inre rösten och följa den. Leva livet för vår egen skull. Göra något åt det som inte kändes bra. Och aldrig glömma bort oss själva igen.

Nu sitter vi här, med över 70 mil emellan varandra. Och bandet oss emellan kommer alltid att vara starkt, sammanbundet och vi vet att vi alltid kommer kunna dela historien om en av våra stora resor i livet. När vi tog klivet ut och följde våra hjärtan och började leva igen.  Vara dem vi är – vara dem tjejer vi vill vara. Och att det är helt OK.

Finaste Thelma, du är bäst!