… om detta så länge – men inte tagit mig tiden, men nu så!

Vi var ju och hälsade på mitt farmorhjärtas tvillingsyster så att hon skulle få träffa Christoph också. Tack och lov satt alla de andra gamla damerna och väntade på sin mat, annars hade jag väl knappt fått med mig honom därifrån. Ni vet, ung och stilig man på ett ålderdomshem – det kan ju gå precis hur som helst med alla damerna som inte ser något stiligt om dagarna

Iallafall så berättade farmors syster att hon hade fått en varböld som hon åkte in till sjukhuset för att undersöka. Hon fick vänta hela dagen, till sena kvällen. Då kommer en sköterska med endast en sårkniv (OBS! Utan att ha gett henne bedövning!!!) och bara börjar skära i varbölden som gjorde jätteont på henne. Sen fick hon ligga där i någon timme medan det varade och sedan skickade de hem henne mitt i natten med orden: “Du har ju någon där som kan ta hand om dig!”

Jag kan inte med ord beskriva den ledsamheten hon hade i sina ögon när hon berättade om detta. Hon kunde inte ens slutföra sin mening innan hon började gråta förtvivlat. Jag satt på golvet på knäet och höll henne nära mig och klappade om henne. Finaste lilla gumman…

Hon sa: “Aldrig trodde jag att det skulle bli såhär att bli gammal…”

Hon sa även att hon är så ledsen för att personalen bara skiter i de gamla, att de behandlas som om de inte är värda någonting…

Jag blir så otroligt ledsen när jag tänker tillbaka på detta. Hur tusan kan man skicka tillbaka en ensam tantaluna på 85 år mitt i natten… och inte ens ge henne bedövning när de skulle skära i henne…

Men så sa jag att livet ger tuffa människor prövningar… och att hon klarar mer än vad hon tror… Då fick vi ett leende på läpparna iallafall, finaste lilla gumman…