Idag kom reaktionen som jag kanske själv någonstans väntat på. Min oro över den hudreaktionen jag har rann över. Allting brast, tårarna kom. Tomhet.

Tack och lov har jag fått en akuttid på Sophiahemmet då vi har våran företagshälsovård där. Stress över det arbete jag inte hinner med att göra. Fan. Jag inser inte själv att jag är stressad. Bara för att det är positiva saker som händer i mitt liv. Men just nu blev det för mycket.

Det enda jag hoppas på nu är att jag kommer till en läkare som kan ge mig den tilliten att jag kan känna att jag kan släppa på kontrollen. Att jag inte behöver ta ansvar. Att jag inte behöver testa läkarens kompetens. Att jag bara kan vila i dennes ord och veta att det är riktigt som hon säger.

Jag hoppas att hon kan ge mig något dundermedel eller vad som helst. Inatt har jag kliat sönder mig på bröstet. Ögonen kliar. Ansiktet kliar. Hela jag kliar. Och jag blir galen snart på detta. Jag har ju hållt på med detta i en månad och det blir inte bättre. Oavsett hur mycket jag försöker visualisera att huden inte kliar mm så  fortsätter den.

Nu ger jag upp och lämnar över ansvaret för en liten stund…