Madde skulle precis fylla fjorton år när hennes liv en dag förändrades radikalt. En fruktansvärd smärta i hennes ben satte stopp för det vanliga tonårslivet med killar, fester, skolan och allt annat som normalt väntade en tonårstjej. Smärtan i benet visade sig vara elakartad cancer.

I över ett år genomgick Madde tunga cellgiftsbehandlingar och två stora operationer. Då hennes hår började falla beslutade Madde att låta en frisör raka av hennes hår. Hon ville känna att det var hon som bestämde att hon skulle bli “skinskalle”, inte att cancern tog ifrån henne hennes hår. På grund av cellgifterna som slog ut hennes immunförsvar kunde hon sällan äta naturlig väg, utan var tvungen att få näring via dropp och sond. Ett tag var hon bara skinn och ben och var nära att mista livet.

För att få bort den sjukdom som ofrivilligt kommit in i hennes liv fick Madde en så kallad “skelettförankrad” protes. Läkarna tog bort tolv centimeter av hennes skelett, strax under knäet. Detta gjorde att hon fick ha kvar sitt ben. På grund av en kraftig infektion fick hon genomgå ytterliggare en operation, där muskel, blodkärl samt hud transplanterades ifrån hennes rygg. På detta sätt undkom Madde med nöd och näppe att amputera hennes ben, som var hennes största rädsla i livet. Hon hade bestämt sig för att ta livet av sig om hon skulle bli tvungen att ta bort benet.

I sex år levde hon med den inopererade protesen. Den gav henne mycket bekymmer så som smärta, svullnad och framförallt mådde hon väldigt dåligt psykiskt. Hon var femton år med ett stort ärr över hela benet, ett ärr på ryggen och ett över ena bröstet. Benet blev ofta väldigt svullet och hon vågade ytterst sällan gå i kjol. Hon vågade heller aldrig erkänna för andra den hon egentligen var, rädslan att inte duga var för stor.

En resa till Brasilien förändrade allt. Hennes ben blev sjukt och hon var tvungen att ligga på ett sjukhus i Natal, utan goda kommunikationsmöjligheter. Hon trodde att hon aldrig skulle komma hem igen. Tack vare hennes fantastiska läkare på Karolinska Sjukhuset kom hon till slut hem igen. Hon opererades och ganska fort var hon tvungen att börja äta tung antibiotika igen. Madde var tillbaka på ruta 1 och det kändes som ett stort nederlag för henne.

Tankarna på hur det eventuellt skulle bli om hon beslutade att ta bort hennes ben väcktes. Madde hade kommit till hennes “T-korsning i livet” och hon var tvungen att välja. I hennes fokus låg livskvalitet och för första gången såg hon amputationen som ett val att få högre livskvalitet. Hon hade levt så länge med den inopererade protesen och den gav henne mest bekymmer.

Den sextonde juni 2005 tog läkarna bort Maddes ben. Det valet tog hon själv och det har hon aldrig ångrat, snarare tvärtom. Madde kände sig mer hel än vad hon gjorde tidigare, trots ett halvt ben kortare. När hon lämnade sjukhuset efter en veckas rehabilitering, bar hon kort kjol för första gången på många år och hon kände sig vrålsnygg! För Madde handlade det inte om att hon bara hade ett ben. För henne var det befriande att det svullna benet med det stora ärret var borta.

Madde vill inte fokusera på att hon har förlorat sitt ben, utan snarare se till vad hon har vunnit. Hon fick ett till liv – mitt i livet. Tack vare amputationen har hon träffat otroligt många människor, varit med om saker som hon med stor sannolikhet aldrig skulle ha varit annars. Hon har fått förmånen att kunna värdera livet och dagarna på ett helt annat sätt än vad hon skulle ha gjort under normala omständigheter. Morgondagen är inte garanterad och det är hon mycket medveten om. Därför är målsättningen i hennes liv att göra det bästa utav varje dag.

Självklart finns det en sorg som Madde har fått bearbetat i allt detta. Men att stanna kvar i sorgen har aldrig varit något alternativ för henne. Att hitta nya vägar och leva vidare som den levnadsglada tjej hon är har hela tiden legat i fokus. Idag ser hon amputationen som en merit och som hon brukar säga:

Det är bättre att ha ett snyggt ben än två fula!

One Response to Bakgrund

  1. Nadine says:

    Du är så fin, full av körlek!