Hovklapper längs vägen

On September 30, 2011, in Allmänt, by Supermadde

… det är väl bland det härligaste ljudet som går att höra?

Eller som Stina tyckte, ljudet när hästarna går genom löv i hästhagen. Mmmm mysigt!

Jag har haft en helt underbar kväll och dag idag, precis en sån dag som jag behövde!

Farmor och jag var ute på äventyr idag och hann med att skjutsa Irene till en begravning och sedan en kopp kaffe hemma hos världens goaste Ewa. Vi satt ute i trädgården och hade det mysigt och jag tror farmor njöt i fulla drag.

Ikväll har jag varit med mina “långhåriga vänner” som Stina uttryckte det. Jag vet inte om hon vill ingå i just den benämningen, förvisso är hon långhårig också :-) Hur som, styrkan bestod av mig, Stina, Casko, Smithie och Molly. Det var helt sagolikt härligt.

Jag struntade i att åka hem och hämta ridkläder + ben pga att minska stressfaktorn. Så det blev “obenat” och efter lite koll i Stinas garderob hemma hos hennes föräldrar så blidde det ett par lånade stallbyxor, en lånad strumpa, en sko och en varm tröja och sen var jag klar för stallet :-)

Vi klippte Prinsessan ikväll och mös allmänt med de tu. Sen sadlade vi på och tog en liten tur i mörkret. Smithie är så himla underbar och för varje gång jag sitter på henne och hon tar mig fram bland skog och mark – så blir jag kär i henne. Helt plötsligt vill jag ut i stallet varje dag :-) Den känslan ger hon mig, underbart!

Jag tog lite foton men tyvärr är det för mörkt för att ni ska se hur underbart det var. Stina tog en bild på mig och Smithie inne i ladugården, men den ser väldigt grynig ut. Hur som, håll till godo!

Promenad hem till Stinas föräldrar, åt god grönsakssoppa och vitlöksbröd och MASSOR av prat = som alltid när vi umgås. Hihi. Sen for jag hem som en mycket nöjd och glad tös.

Och vet ni vad det bästa är… jag har inte kliat mina ögon EN enda gång idag!!!

20110930-232157.jpg

Tagen från hästryggen, synd att inte Smithie syns.

20110930-232226.jpg

Flickorna de fina :-)

20110930-232248.jpg

En glad Casko

20110930-232259.jpg

Jag och Sessan

 

Daughtry – September

On September 30, 2011, in Musik, by Supermadde

 

Stallkväll!

On September 30, 2011, in Allmänt, by Supermadde

Ikväll är det stallkväll som gäller :-) Balsam för själen!

20110930-171438.jpg

 

Har vinden vänt?

On September 30, 2011, in Allmänt, by Supermadde

Jag somnade innan 22.30 inatt och kan inte tro det. Tack Mr Sömbtablett för hjälpen :-)

Jag har haft en fin förmiddag med mitt farmorhjärta. Hon bjöd på god frukost och mysiga samtal som alltid. Nu ska vi strax åka och hämta hennes kompis för att skjutsa till begravning. Sen blir det en kopp kaffe med min älskling innan jag åker hem.

Vi har kommit överens om att det här är “sista” gången vi ses innan jag åker till Tyskland på tisdag, för att jag inte ska stressa. Tack min finaste farmor.

 

Glädje i vardagen

On September 29, 2011, in Allmänt, Ampislivet, by Supermadde

Idag kom fyra par nya doppskor till kryckorna och glädjen i vardagen är enorm :-) Ni behöver nog inte ens fråga vilka som är de nya… haha!

20110929-170305.jpg

 

Hemma och vilar

On September 29, 2011, in Allmänt, by Supermadde

Vilken tid det tog i Apoteket på Eurostop. Först hade deras system kajkat ihop fem minuter innan jag kom och när det sen började fungera tog det ännu längre tid. En ovan apotekare som var svår att förstå vad hon sa, men hon gjorde sitt bästa. Tur att jag inte var stressad!

Jag passade på att ta 255:an på hemvägen, njuta av fina vädret och att åka på andra vägar än bara E4:an hela tiden. Åh vad jag hoppas att det vänder nu. Jag ska äta min middag om ca en timme och då tänker jag ta första tabletten så jag kommer igång. Alltid skönt att boosta sig rent mentalt att förhoppningsvis vara på “andra sidan”.

Fina Maude från jobbet följde med till Sophiahemmet idag, tack goa du för ditt stöd!

Nej… nu ska jag sätta mig ute i solen med ett glas juice och plugga tyska innan det är dags för middag och packa väska för pyjamasparty hos farmor. Fast det blir nog inte så mycket party ikväll, farmor ska upp tidigt imorgon och gå till frissan. Som alltid på fredagar :-)

20110929-161056.jpg

20110929-161109.jpg

20110929-161131.jpg

 

Hopp om livet

On September 29, 2011, in Allmänt, by Supermadde

Wow vilken bra läkare jag träffade idag på Sophiahemmet. Precis en sån läkare jag ville träffa. Hon avslutade med att säga: och är det inte det här så har jag fler ideer på gång!

Åhh vad skönt det känns att känna tillit.

Nya direktiven är streptokockinfektion. Och att den med stor sannolikhet delvis är orsakad av stress. Jag ska tillbaka om 14 dagar för att se hur läget är då.

Åhhh vad jag hoppas att jag blir bättre nu. Att det vänder. Att jg inte behöver klia sönder mig.

Nu ska jag hämta ut alla mina recept, hej och hå…

 

Lisa Miskovsky – A brand new day

On September 29, 2011, in Musik, by Supermadde

 

Och där rann bägaren över…

On September 29, 2011, in Allmänt, by Supermadde

Idag kom reaktionen som jag kanske själv någonstans väntat på. Min oro över den hudreaktionen jag har rann över. Allting brast, tårarna kom. Tomhet.

Tack och lov har jag fått en akuttid på Sophiahemmet då vi har våran företagshälsovård där. Stress över det arbete jag inte hinner med att göra. Fan. Jag inser inte själv att jag är stressad. Bara för att det är positiva saker som händer i mitt liv. Men just nu blev det för mycket.

Det enda jag hoppas på nu är att jag kommer till en läkare som kan ge mig den tilliten att jag kan känna att jag kan släppa på kontrollen. Att jag inte behöver ta ansvar. Att jag inte behöver testa läkarens kompetens. Att jag bara kan vila i dennes ord och veta att det är riktigt som hon säger.

Jag hoppas att hon kan ge mig något dundermedel eller vad som helst. Inatt har jag kliat sönder mig på bröstet. Ögonen kliar. Ansiktet kliar. Hela jag kliar. Och jag blir galen snart på detta. Jag har ju hållt på med detta i en månad och det blir inte bättre. Oavsett hur mycket jag försöker visualisera att huden inte kliar mm så  fortsätter den.

Nu ger jag upp och lämnar över ansvaret för en liten stund…

 

Flickan från förr

On September 28, 2011, in Allmänt, Ampislivet, Mina tankar, by Supermadde

Den här bilden är tagen 4 juni 2004. Nästan precis ett år innan jag lät Otte Brosjö ta bort mitt ben. Mitt sjuka ben. Den här bilden är så tydlig. Den symboliserar verkligen hur mycket jag ville dölja den jag var. Om ni inte har tänkt på det när ni ser bilden, så ser ni att jag står med mitt “fula ben”, så att inte ärret syns. Och det som är mest anmärkningsvärt är att jag fortfarande minns hur jag ville stå – så att det inte skulle synas. Vem vill visa sina ärr?

Jag känner inte igen henne. Även om hon är jag. Jag är hon. Men jag vet hur dåligt jag mådde över den situation jag levde i. På min studentkväll gick jag ut i ett par vackra svarta skor med några av de högsta klackarna jag någonsin gått i. Vi träffades på gamla Rådhuset mina fina vänner och jag. Firade vår student. Firade intågandet i vuxenlivet. Jag firade i ett par skor jag inte kunde gå i. För att jag ville vara normal. Jag ville vara som “alla andra”. Det vill väl alla?

Jag var så rädd. Så rädd för att någon skulle se. Någon skulle tycka att jag var ful. Att jag inte dög. Vem vill ha en tjej med ett fult ben och en massa ärr på kroppen?

Jag levde i ett svart moln som jag själv skapade. Ett moln där allt handlade om att flyta med. Att göra som alla andra. Att glömma den jag var. Att framförallt förringa den jag var. Inte sticka ut. Inte erkänna svaghet. Inte erkänna min historia.

Hej. Jag heter Madelene Lundgren. Jag hade cancer när jag skulle fylla fjorton. Jag behandlades med cellgifter i över ett år. Jag valde att raka av mitt hår för att jag ville bestämma själv. Inte bara låta det falla. Jag fick genomgå två stora operationer för att bli av med den sjukdom som ofrivilligt kommit in i mitt liv. Jag har totalt fyra stora ärr på min kropp och några där inne i själen också, som alla har. Det största ärret hade ca 75 klammrar och täckte största delen av mitt ben. Mitt ben som nu är borta. Det fick somna in före mig, för att jag ville leva vidare. Fyra stora ärr som symboliserar den resa jag har gått igenom. Ärr som symboliserar att jag har fått kämpa för att få leva mitt liv. Kämpa mer än vad många andra kanske normalt får göra under sin livstid.

Idag är jag grymt stolt över den jag är. Över den resa jag har gått igenom. Jag är stolt över att jag fick ta steget ensam. Det var min resa. Min resa till den jag är idag. Jag valde. Jag satte mitt egenvärde. “Det är bättre att ha ett snyggt ben än två fula och jag har hellre ett ben och är unik – än två ben och normal”. Och det är det bästa jag någonsin gjort. För min egen skull. Helt för min egen. Och för min framtid.

Jag minns fortfarande den där dagen när jag satt och skrev i min bok. En bok jag köpte för att kunna skriva ner mina tankar inför amputationen. Boken har blå och vita ränder på framsidan som flöt i varandra. Jag vill hitta den boken och läsa ur den, minnas tillbaka. Men den ligger nerpackad i någon av alla mina kartonger. Snart ska jag hitta den.
Jag hade mina två ben på stolen framför mig och tittade på dem. Jag visste att “om en vecka”, så är det bara ett ben kvar – iallafall ett långt ben och ett kortare. Hur sjukt är inte det? Att veta… Samtidigt kände jag mig trygg. Jag hade valt det. Min själ hade valt det. Jag var redo.

Jag som hade lovat mig själv att ta livet av mig om jag skulle bli tvungen att amputera benet någon gång. Det finns ju inget liv som enbent?

Mitt liv som tjej med bara ett ben är det vackraste liv jag vet
Jag har den finaste mannen i livet som min pojkvän
Jag har världens bästa familj
Jag har den bästa farmor en människa kan ha
Jag har många goa vänner
Jag får vara med om så mycket spännande, tack vare min amputaiton
Jag har livslust
Och det bästa av allt

Jag är fri

Jag är mer hel nu – trots ett halvt ben mindre 

Tack mig själv för att jag vågade…
vågade att ta språnget.