Den här bilden är tagen 4 juni 2004. Nästan precis ett år innan jag lät Otte Brosjö ta bort mitt ben. Mitt sjuka ben. Den här bilden är så tydlig. Den symboliserar verkligen hur mycket jag ville dölja den jag var. Om ni inte har tänkt på det när ni ser bilden, så ser ni att jag står med mitt “fula ben”, så att inte ärret syns. Och det som är mest anmärkningsvärt är att jag fortfarande minns hur jag ville stå – så att det inte skulle synas. Vem vill visa sina ärr?

Jag känner inte igen henne. Även om hon är jag. Jag är hon. Men jag vet hur dåligt jag mådde över den situation jag levde i. På min studentkväll gick jag ut i ett par vackra svarta skor med några av de högsta klackarna jag någonsin gått i. Vi träffades på gamla Rådhuset mina fina vänner och jag. Firade vår student. Firade intågandet i vuxenlivet. Jag firade i ett par skor jag inte kunde gå i. För att jag ville vara normal. Jag ville vara som “alla andra”. Det vill väl alla?

Jag var så rädd. Så rädd för att någon skulle se. Någon skulle tycka att jag var ful. Att jag inte dög. Vem vill ha en tjej med ett fult ben och en massa ärr på kroppen?

Jag levde i ett svart moln som jag själv skapade. Ett moln där allt handlade om att flyta med. Att göra som alla andra. Att glömma den jag var. Att framförallt förringa den jag var. Inte sticka ut. Inte erkänna svaghet. Inte erkänna min historia.

Hej. Jag heter Madelene Lundgren. Jag hade cancer när jag skulle fylla fjorton. Jag behandlades med cellgifter i över ett år. Jag valde att raka av mitt hår för att jag ville bestämma själv. Inte bara låta det falla. Jag fick genomgå två stora operationer för att bli av med den sjukdom som ofrivilligt kommit in i mitt liv. Jag har totalt fyra stora ärr på min kropp och några där inne i själen också, som alla har. Det största ärret hade ca 75 klammrar och täckte största delen av mitt ben. Mitt ben som nu är borta. Det fick somna in före mig, för att jag ville leva vidare. Fyra stora ärr som symboliserar den resa jag har gått igenom. Ärr som symboliserar att jag har fått kämpa för att få leva mitt liv. Kämpa mer än vad många andra kanske normalt får göra under sin livstid.

Idag är jag grymt stolt över den jag är. Över den resa jag har gått igenom. Jag är stolt över att jag fick ta steget ensam. Det var min resa. Min resa till den jag är idag. Jag valde. Jag satte mitt egenvärde. “Det är bättre att ha ett snyggt ben än två fula och jag har hellre ett ben och är unik – än två ben och normal”. Och det är det bästa jag någonsin gjort. För min egen skull. Helt för min egen. Och för min framtid.

Jag minns fortfarande den där dagen när jag satt och skrev i min bok. En bok jag köpte för att kunna skriva ner mina tankar inför amputationen. Boken har blå och vita ränder på framsidan som flöt i varandra. Jag vill hitta den boken och läsa ur den, minnas tillbaka. Men den ligger nerpackad i någon av alla mina kartonger. Snart ska jag hitta den.
Jag hade mina två ben på stolen framför mig och tittade på dem. Jag visste att “om en vecka”, så är det bara ett ben kvar – iallafall ett långt ben och ett kortare. Hur sjukt är inte det? Att veta… Samtidigt kände jag mig trygg. Jag hade valt det. Min själ hade valt det. Jag var redo.

Jag som hade lovat mig själv att ta livet av mig om jag skulle bli tvungen att amputera benet någon gång. Det finns ju inget liv som enbent?

Mitt liv som tjej med bara ett ben är det vackraste liv jag vet
Jag har den finaste mannen i livet som min pojkvän
Jag har världens bästa familj
Jag har den bästa farmor en människa kan ha
Jag har många goa vänner
Jag får vara med om så mycket spännande, tack vare min amputaiton
Jag har livslust
Och det bästa av allt

Jag är fri

Jag är mer hel nu – trots ett halvt ben mindre 

Tack mig själv för att jag vågade…
vågade att ta språnget.