Jag satt och tittade i en pärm med gamla skolarbeten som jag gjorde under gymnasietiden och hittade denna text om “benproteser”. Jag kände bara att jag vill dela den med er. Det är intressant att stå här ca 10 år senare och veta “hur det gick sen”. Och det går inte att missa hur dåligt jag mådde i den situationen med den inopererade protesen och vilken oerhörd rädsla jag hade för att förlora mitt ben.

Tänk att jag fyra år efter valde på eget initativ att ta bort benet… för att öka min livskvalitet… Och det är det bästa valet jag någonsin har gjort – för min egen skull.

____________________________________________________________________________________________

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig i den vildaste fantasi, att jag inte skulle få springa något mer i mitt liv. Min protes skulle inte klara av det. Det blir för stor påfrestning i alla de delar som finns i själva protesen. Idag har jag en inopererad cotz-protes efter en mycket svår cancersjukdom.

- Hur skulle min “nya” vardag se ut?
- Skulle jag kunna acceptera min nya situation?
- Hur skulle det gå med ridningen och mina andra aktiviteter?
- Skulle jag orka att gå och bada på stranden eller i badhus, trots folks blickar?
- Hur kommer det att gå för mig i framtiden?
- Kommer jag att operera mig igen på grund av min protes?

Skillnaden mellan en inopererad protes och en vanlig extern protes är, att med den inopererade protesen behöver läkarna inte ta bort hela benet. Utan de kan istället spara stora delar av det och ersätta det vanliga benet med ett metallföremål. Mycket är beroende av vilket område i skelettet som läkarna behöver ta bort.

Jag fick min knäled ersatt av denna typ av protes vilket skulle medföra att jag:

- inte skulle ha lika stor böjning i det benet, som med ett “vanligt” ben.
- inte skulle kunna sitta upp på de h ästar jag red på ett vanligt sätt, på grund av att det var för tungt för protesen.
- inte skulle kunna springa och allt vad som innebär med det.
- inte skulle kunna vara den tjej som jag alltid har varit

Resan tillbaka till det “normala” livet

Efter mina operationer och efter att min cytostatikabehandling var avslutad började den långa vägen tillbaka till det normala livet. Det var väldigt svårt att acceptera min nya situation, som hade tillkommit efter sjukdomen. Någonting som var extremt jobbigt var de ytliga ärren som jag skulle “få bära på” för resterande del av mitt liv.

Jag ville aldrig visa mig i kjol när jag var utomhus trots att det kanske ca 27 grader ute eller varmare. Jag var rädd att folk skulle märka att någonting inte var som det skulle med mitt ben. Samtidigt ville jag inte låta andra påverka mig, jag hade minnsan klarat en av de svåraste sjukdomarna som finns idag. Det hade inte de gjort! Samtidigt var min nya situation så svår. Tankarna snurrade runt i huvudet varje dag. Varför? Varför? Varför? Ändå började det att gå bättre för var dag som gick…

Mina kompisar behandlade mig aldrig som förut, under den tid som jag var sjuk. De var väl kanske rädda för hur jag hade blivit som människa. Jag kände mig illa bemött och ungefär som en “rabiessmittad” människa. Antingen så vågade de inte prata med mig, eller så behandlade de mig inte som vanligt. Hela vänskapskretsen med kompisarna förändrades totalt.

Det som kändes jobbigt var att personer på stan inte såg att de inte skulle knuffa på mig. Inte för att man ska knuffa på någon annan heller, men det innebär inte lika stora risker. Folk förstod inte varför jag haltade lite lätt, inte kunde springa till bussen och liknande. Jag är rädd för att en gång i livet verkligen hamna i en krissituation som kan medföra att jag förlorar mitt ben…

Det var svårt att börja umgås med kompisar igen. Det kändes som att jag var en “total outsider”. Jag hade upplevt något som de aldrig hade gjort. När någon kompis ringde och frågade om jag skulle följa med och bada t.ex. tackade jag nej på grund av att jag inte ville att de skulle se mina ärr. Det var så svårt att försöka hålla det hemligt…

När jag var på stan med någon kompis eller kanske rentav själv, kändes det som att alla tittade på mig. Jag kände mig så blottad. Det var som att de som såg på mig visste om allt och såg ner på mig på grund av den orsaken…

Det var svårt att hänga med på discon och fester för mig, eftersom det är väldigt mycket stoj och ståhej i utelivet. Jag var rädd för att det skulle bli mycket folk och alla skulle trängas och att jag sedan skulle ramla omkull, om någon knuffade på mig. Det kändes så orättvist att jag inte skulle kunna göra de sakerna som jag ville. De sakerna, som jag alltid hade kunnat innan min sjukdom. Det var svårt att försöka förklara på bästa sätt, hur, varför och vart, för de kompisar som jag inte ville berätta så mycket för.

Någon gång i mitt liv kommer jag att bli tvungen att omoperera mig igen. Detta på grund av att delarna i protesen kommer att slitas ut. Jag är orolig för hur det kommer att gå då. Jag vill verkligen inte förlora mitt ben… Men jag har också lärt mig det viktigaste, ta dagen som den kommer och gör det bästa av varje glimt av ljus jag får.

Var dag har en sällsam gåva!