Veckan har varit kaotisk. Jag har legat inne pa sjukhuset mellan tisdag och torsdag. I fredags var vi till Stockholm. Jag skulle genomga nagot som heter biopsi. De stack en nal i det omradet där de ser den mörka fläcken. Min läkare Otte Brosjö, som är docent och arbetar pa ortopedavdelningen i tätt samarbete med onkologen ringde idag. Han vill att vi ska komma till honom redan imorgon bitti.

MRT, Scintröntgen och x-antal olika blodprover mm har tagits pa mig. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Vad jag ska tro. Jag far emellan att tro det värsta, medan hoppet är det sista som överger mig. Däremot har jag varit fruktansvärt irriterad över en pappa som ligger i samma sal som mig med sin lilla dotter, han snarkar som fan. Det är grymt irriterande, framförallt när jag har haft sa ont och försöker sova sa gott jag kan.

Fredagen var det värsta för mig. Vi var till Karolinska och jag fick genomga en biopsi. En san där undersökning när de gar in med en stor nal i det omradet som är skadat. I mitt fall, det svarta halet i benet. Det var bland det mest smärtsamma jag nagonsin varit med om. Det gjorde sa fruktansvärt ont! Framförallt när sköterskan jag fragade om det skulle göra ont, svarar att “nej- det gör det inte”. Jag fick ligga pa en brits med huvudet ner mot golvet och jag sag ingenting. Helt plötsligt skar en oerhörd smärta genom kroppen pa mig. Fruktansvärt! Jag höll en hand sa hart som jag aldrig nagonsin hallit en hand. Jag försökte bli kvitt ifran smärtan. Men den var olidlig. Tydligen hade nalen varit enorm stor ocksa, sa det var inte konstigt att smärtan genomborrade min tillvaro.

Nagonting inom mig känns oroligt. Nagonting inom mig vet inte riktigt vad det är som händer. Detta är en värld som är helt ny för mig. Handsprit. Blodprover. Fylla in matönskelistan. Äta konstig sjukhusmat. Vara i nagon annans händer. Inte första vad som händer. Det som de vuxna säkerligen förstar…

Imorgon ska vi aka in till Karolinska. Vi ska vara där redan vid atta pa morgonen. Grymt tidigt. Jag är orolig… och har ont…

Detta var min vecka för 13 ar sedan. En vecka fylld av en annan form av tillvaro än för en “normal” fjortonarig tjej. Detta är kvällen innan… innan mitt liv tar en helt ny vändning… pa ett helt annat sätt… Jag önskar att jag hade kunnat sitta pa ett moln… titta ner pa denna tjej… och säga till henne.. “Lilla gumman – allt som du nu star inför kommer bara att göra dig starkare. Mer rustad inför framtden. Mer stark och hel i dig själv. Allt kommer att bli bra. Var inte orolig”.

Jag kunde inte säga det till mig själv. Utan idag ser jag bara hur jag ligger i sängen. Funderar över det som skall komma imorgon. Jag ser mina nya ärr sedan venflonerna. Jag ser blodet pulsera av nervositet inne i mina blodadror.

Pa nagot sätt var det denna kväll den gamla Madde “försvann”. Hon blev en ny. En Madde, version 2.0… Men det visste jag inte da…