“Vem har sagt det?”, frågade Otte Brosjö.

Frågan kom från min glädje över att tumören var godartad. Iallafall vad jag trodde. Det var ju det läkarna hade sagt. Antingen är det en godartad tumör eller en infektion. Varför skulle det vara något annat helt plötsligt?

Orden ekar fortfarande. “Vi har hittat spår av tumörceller”, sa Otte. “Ja men vad bra, då är den iallafall godartad!”, utbrast jag. “Vem har sagt det?”, sa Otte.

Vi kom hit imorse. Åkte med en tung tystnad i bilen. Ovissheten som går som en skärseld genom kroppen. Att inte veta. Att bara vänta. Vänta på en förändring. Eller vänta på att bara få åka hem igen och fortsätta som vanligt.

Men jag fick inte fortsätta som vanligt. Det var inte min tur. Jag väntade i bilen på en av de största förändringar jag någonsin har varit med om hittills i mitt liv.

Tynglösheten. Den hårda stolen kändes helt plötsligt lätt. Flygande. Den illaluktande sjukhusdoften försvann. Allt jag såg var Ottes ögon. Ottes mun.

“Vem har sagt det?”. Han behövde inte säga något annat. Det var mitt svar. Jag hade cancer. Jag. Madde. Som inte ens fyllt 14 år. Jag svävade i rummet. Det så kallade oket på axlarna var helt borta. Jag vägde ingenting. Tystnad i själen. Förberedelse för ett inre krig påbörjades i samma sekund.

Jag grät inte. Inte en endaste sekund. Jag förberedde mig. Tog fram en inre styrka jag inte visste fanns tidigare. Men den skulle komma att behövas. Och då fanns den. På riktigt.

De gula väggarna. Den grönklädda stolen jag satt på. Den svarta kontorsstolen Otte satt på. Desinfektionspumpen vid handfatet som jag mycket senare skulle komma att hata. Lukten.

“Vi kommer att genomföra en mindre operation på dig imorgon. Det är tänkt att vi ska gå in i området där vi ser en förändring, ta ut en bit för att göra en korrekt analys av det och se vad det är för typ av cancer”.

Morgonen efteråt sövdes jag för första gången. Jag vaknade upp i en sjukhussäng pa Astrid Lindgrens barnsjukhus. Helt naken. Ingen hade berättat för mig att jag skulle vara naken efteråt. Jag kände mig jätteilla berörd. Herrejösses. Knappa 14 år och naken. De hade även opererat in en så kallad venport, en Port-a-Cath. Den skulle de ge gift igenom. Tunga cellgifter. Och jag hade fått ett mindre ärr på mitt ben. Stort som en sockerbit ungefär. Det var allt de hade tagit. Första gången jag fick ett riktigt ärr. Men inte det sista.

Jag spydde av narkosen. Mådde allmänt dåligt. Fick dricka vatten till en början med teskedar. Spydde upp allt igen.

Några dagar senare kom beskedet. Och efter en längre tid hade de verkligen bestämt sig. Det var en cancersort som heter Malignt Fibröst Histiocytom som jag hade fått. En cancersort som bara gamla människor normalt får. Och nu jag. Och den var allvarlig, riktigt aggressiv….

Tyngdlöshet behöver inte upplevas genom att vara i rymden. Den finns mer närvarande hos oss än vad vi tror….