Jag var ju som sagt ut till Linda igår och träffade henne och Crescendo. Och även underbart söta Ullis som också är en gammal “Lagga-tjej”. Jättekul att träffa alla tre med andra ord

Jag skulle ju prova rida Crescendo igen och se om det skulle funka på söndagens uppvisning. Traven har ju varit jobbig för mig pga protesen, då han är en liten pojke på 1,84 cm och gärna tar stora kliv fram i livet. Vilket är helt rätt av honom, men för mig med protesen så blir det ibland lite obalanserat. Så till galoppen har vi inte ens kommit, helt pga mig och min rädsla att tappa kontroll mm.

Linda är ju INTE sen med att börja hålla lektion, bara för att hon står på marken och någon annan rider. Haha, hon är så rolig den där sötnosen. “Upp med bröstet, låt han inte tappa vänster bogen, fånga upp med yttertygeln, BRA där!” osv osv osv… ni förstår säkert

Jag höll på att tappa benet och det pruppade för fullt, precis när jag skulle börja galoppera. Jag hoppade av och satt om benet och när vi väl skulle prova kändes det som att vi skulle flyga till månen fram och tillbaka om vi fick till en galopp. Så jag fegade ur… Eller, jag ska inte klanka ner på mig själv för att jag inte vågade. Vi bestämde att vi ska prova när han har voltigegjorden på sig och jag kan hålla mig “fast” på ett annat sätt.

Fördelen var (och Linda fick mig precis dit hon ville) att jag släppte på spänningen i traven. Vi började rida istället och då var traven helt plötsligt inte farlig utan allt kändes bara bra. Jag hade gärna ridit i 20 minuter till

Crescendo är verkligen fantastiskt snäll. Han går verkligen efter reklamens motto: “Är man stor måste man vara snäll” och snällare häst får man faktiskt leta efter. Och varje gång man berömmer honom, ser Linda sådär härligt nykär ut och blomstrar ut i stoltheten: Han är MIN! Hihi..

Jag bestämde mig för att jag ska rida på söndagens uppvisning. Jag ska gå utanför min egen comfort zone och utmana mig själv! Tanken är ju inte att jag ska visa upp ettOS-dressyrpass (för där är jag verkligen inte) utan att jag ska visa att ridning går – trots att man har förlorat ett ben. Så jag ska ta på mig benet som är oklätt så att folk ser stålröret och fattar att jag inte har normala ben. Hahaha.. Och så ska jag ha en av mina berömda T-shirts på mig för att väcka lite ovationer

TACK Linda för en härlig kväll i stallet och TACK Ullis för att du agerade papparazzi!