När jag träffar nya människor frågar dem mig väldigt ofta hur jag “tacklar” att folk eventuellt tittar på mig i affären/på stan eller liknande, för att jag “bara” har ett ben. Och framförallt om jag tycker att det är jobbigt. En annan fråga som också brukar komma väldigt ofta är om jag tycker att det är OK att de frågar “vad som har hänt” mig. Och därför skulle jag vilja ägna ett inlägg åt detta för att ge min syn på saken.

Den största skillnaden i hur jag tolkar människors blickar och frågor beror på hur jag själv mår. Mår jag bra och “äger världen” brukar jag sällan ta illa åt mig när folk tittar på mig och ibland ser jag inte ens det, utan vänner som går bredvid mig kan eventuellt ta mer illa vid sig än vad jag själv gör. Däremot om jag är nere i en svacka och mår sämre blir det lättare för mig att vara som en “svamp” och suga åt mig alla blickar och framförallt – tolka dem negativt.

Jag vill ändå tro någonstans att vi ska vara chefer över våra egna liv. Det är i syvende och sist vi själva som bestämmer vad en eventuell blick betyder. Det kan lika gärna vara att människor jag möter tycker att jag är fin, har en snygg jacka eller bara att jag är en cool tjej. Självklart kan det även vara “en enbent” tjej som deras blickar säger. Jag möter människor på några sekunder och sen är det över, därför är det sååå otroligt viktigt att säga till sig själv att “jag är faktiskt mer än bara en tjej med ett ben – jag är ju Madde!” Jag ska trots allt leva med mig själv hela livet och därför är den relationen viktigast att vårda.

Om jag däremot möter människor och tänker “åh de tittar på mig bara för att jag har ett ben”, då är det ju jag som säger det. De har ju egentligen inte sagt att de tittar på mig av den anledningen. Men om jag däremot säger att de tittar på mig för att jag har en härlig karisma, då ger jag mig själv positiv input – vilket i längden ger mig mycket mer positiv energi än att bara tro att de tittar på mig för att jag har ett ben.

Jag brukar säga att jag har förmånen att välja vad människor ska tro och se hos mig. Jag har aldrig sett mig som “Madde med ett ben” – utan jag ser mig kort och gott som Madde. Sen att jag på ena sidan har ett ben som är kortare än det andra, det är fasiken bara en bagatell. Det är bättre att ha hjärnan och hjärtat på rätta stället, än kroppsdelar som är intakta medan huvudet är idiotiskt. Jag hoppas ni förstår vilken typ av människor jag syftar på

Om jag ger sken av att vara en tjej som symboliserar “tjejen med ett ben” – då är det vad andra kommer att se hos mig. När jag var på krogen för många herrans år sen (ok, kanske bara fyra år sedan) så var det en kille som kom fram till mig och frågade om jag hade skadat mig i skidbacken. Han hade inte ens sett att mitt ben var avkapat, utan la bara märke till kryckorna. Det säger ganska mycket tycker jag!

Jag har en kompis som också är amputerad och har inte levt som amputerad alltför länge. Han/hon är skeptisk till att träffa någon av det motsatta könet och varje gång han/hon blir avvisad på krogen tror han/hon att det beror på amputationen. När man lever med något som man själv tror att andra lätt kan “ogilla” är det så lätt att det är felet hos en. Det kanske inte behöver vara så, utan att man helt enkelt inte klickar på det sättet. Jag har sedan min amputation aldrig varit rädd för att träffa någon av det motsatta könet, jag har snarare sett det som en tillgång. Hellre ett ben och unik – än två ben och normal, som jag brukar säga

I tonåren när jag hade min inopererade protes levde jag mycket mer i skam och rädsla att visa den jag var för killar, än vad jag gör idag. Då var allt som var fel “benets fel”, det kunde ju absolut inte vara någonting annat. En tjejkompis jag hade på den tiden trodde att alla killar dissade henne pga att hon hade mycket finnar och en annan kompis trodde att det berodde på att hon var överviktig.

Jag tror att alla människor lever med en inre rädsla av att inte duga åt andra och framförallt en partner. Att bli accepterad som den man är. För det måste ju vara “mig” det är fel på om andra inte vill träffa mig?!? Jag ser på det såhär: om människor inte vill vara med mig, toppen! Då ger de mig en indikation på att det är den typen av människor som INTE ska vara i mitt liv, vi är helt enkelt inte på samma våglängd och kommer inte funka kommunikationsmässigt. Så move on!

Det här med att folk frågar mig “vad som har hänt med mitt ben” är en annan intressant grej. Där beror det så otroligt mycket på hur folk frågar, när det i mötesskedet frågar och samt hur jag mår. Ett klassiskt exempel på när det INTE känns ok är detta:

När slamgubben kom hit till hästgården så skulle jag hoppa ner och skälla ut honom. De hade inte kunnat meddela Therese vilken vecka de skulle komma, och ännu mindre vilken dag. I och med att Therese har unghästar och hingstar är det av stor vikt att inte skrämma upp hästarna för en enorm tankbil som kommer. Och i och med det, viktigt att veta i vilken hage hästarna ska placeras för att minimera “skräm-risken”. Therese var borta i ett ärende då han kom så jag stolpar ner, laddar upp med alla argument och kände själv att jag tycker att det är såå enormt oserviceinriktat att inte kunna meddela ens vilken vecka.

Jag möter honom på stallbacken (och som tur var gick hästarna i en hage längre bort den dagen) och ifrågasätter honom (inte elakt) varför de inte ens kan meddela vilken vecka så man vet. Och vad han svarade har ingenting med det jag ska komma till. När han hade förklarat färdigt så höjer han rösten och frågar rätt ut i topphastighet: Vad har du gjort med benet, ridolycka????!!!!

Nu stoppar vi tiden lite… i det här läget kan man konstatera en tydlig sak. Han var inte intresserad av MIG osv, utan han var intresserad av att veta vad som hade hänt. Så att han skulle kunna komma hem och ha värsta historien att berätta när han kom hem. När människor gör på detta sätt ändrar jag mitt förhållningssätt ganska radikalt och svarade bara: Nej, hajolycka!

Han utbrister: Åh nej, är det sant?
Jag: Nej, jag skoja bara! Och sen gick jag därifrån.

Människor som inte ens har respekt nog att säga hej och prata med mig som person innan, har inte ens “rätt” att veta varför jag bara har ett ben. Då känner jag snarare att det är kul att de kan få ligga sömnlösa om nätterna och fundera på det. Däremot ödmjuka människor som frågar efter att de har pratat med mig ett tag, kemin oss emellan känns ok och det görs på “rätt” sätt – då berättar jag mer än gärna på den livsresan jag har varit med om.

För att göra en liten summering av inlägget ovan vill jag säga till er: var er egen chef i livet, det ni utstrålar utåt till andra ger en vägledning till hur människor ska uppfatta er. Om ni utstrålar självsäkerhet och glädje, då kommer folk minnas er som glada och karismatiska. Så passa på att välj hur folk ska tolka sitt första intryck av er!
Och människor som inte är trevliga eller såna som ni inte tycker om, se de som vägvisare till vilken typ av personlighet ni vill ha med i erat liv – inte att det är fel på er!

Var din egen unika person, det tänker jag vara!