LYSSNA på denna låt: http://www.youtube.com/watch?v=OqnuZLhR2vM
Har ni sett den?
Jag fick låna filmen av Mor i busken förra veckan och ikväll såg vi den. En oerhört gripande film som lamslog hela mig. Det känns som att jag åker tillbaka 12 år (helt sjukt att det är 12 år sen i september) och i minnet pluppar det upp en massa bilder, dofter, ord och smärta… Det var inte så länge sen som jag var Kate, förutom att jag inte hade leukemi och jag dog inte (läs. ännu)
Anders sa ikväll att han ibland tycker det känns overkligt att jag har haft cancer och att han ibland kan ha svårt att förstå det. “Tack vare” att jag amputerade mitt ben så blir det ju trots allt en daglig insikt i min historia, men jag håller med honom – ibland tycker även jag att det känns overkligt att jag har haft cancer.
Om jag blundar så spelas små fragment ur olika tidsperioder av sjukdomen framför mig. Det känns nära, men ändå långt bort. Morgonen när jag skulle borsta håret och det bara lossnar en massa tussar. När jag bestämde mig för att raka av håret och halva sidan var bortrakad, som ett tecken på att jag var cancersjuk. På andra sidan var jag en “frisk” tonårstjej som hade hela livet framför sig.
När läkarna gjorde biopsi i mitt ben för att se om det var cancer jag hade och vilken sort det var, den fruktansvärda smärtan som ekade i min kropp och den bitterhet jag kände över sköterskan som sa “Nej, det gör inte ont”.
Doften av sjukhus, doften av handsprit (som jag för övrigt har jättesvårt för ännu idag) Ljudet av fötter i sjukhusgångarna, knackningen på dörren på förmiddagarna när läkarna kom för att göra sin morgonrond. Knackningarna i telefonluren som skulle symbolisera olika meddelanden när mina anhöriga/kompisar ringde, då jag var i för dåligt skick för att kunna prata. En knackning för ja, två för nej…
När jag fick sitta inne i ett bås med ett stort plastskynke för med endast en liten “fönsterruta” att titta ut igenom, medan jag fick andas in någon form av antibiotika (tror jag det var). När jag blödde näsblod och blodet aldrig ville koagulera så jag fick åka ner till öron/näsa/hals och de blev tvugna att etsa i min näsa (läs. bränna blodkärl).
När jag blev “tvingad” att ta emot en sond i min näsa för att klara mitt liv, då jag hade gått ner så pass mycket i vikt att läkarna befarade att jag inte skulle klara mig. Och alla jävla gånger när den där äckliga sondmaten råkade hamna i min mun och det smakade SKIT.
Alla gånger jag låg ensam på sjukhussängen och tittade ut genom fönstret och funderade över vad alla mina jämnåriga kompisar pysslade med, medan jag sysselsatte mig med att rädda mitt liv, lära mig om mediciner och hålla koll på hur mycket jag åt och drack.
Alla de gånger jag försökte besöka skolan (läs. då jag var i skapligt skick) och kände mig som en jävla alien då alla mina f.d. kompisar inte ens hälsade på mig. Jag hade ju bara cancer, inte pesten!
Varje gång jag var i stallet, fick känna mig “frisk” för en gångs skull. Njuta av lukten från Kejsarns mule och känna hans förbehållslösa kärlek. För honom var jag bara Madde, inte cancermadde.
Alla de gånger vi åkte ut med bilen för att jag skulle få se omvärlden från något sånär säkert avstånd, utan risk för bakterier och lömska infektioner som kunde sabotera min helningsprocess. Jag älskade att åka längs landsvägarna, titta på hästar och drömma mig bort till ett liv som kändes så främmande mot den verklighet jag då levde i…
När jag blev förbannad över att folk vägrade fråga MIG om hur jag mådde, utan var tvugna (läs. pga sin egen rädsla säkerligen) att fråga andra runtomkring mig. Hur jag kände mig betydelselös och tillintetgjord, det var väl bara jag som visste hur jag egentligen mådde?
När jag åkte till Mickelsmäss efter att ha legat inne i en vecka och fått en cellgiftspåse på 1 liter/dag. Hann vara där i knappt en timme, svimmade och fick köras tillbaka till sjukhuset i ambulans, som för övrigt är den enda gången jag åkt tut-tut hittills.
När min hals, mun och inre var ett stort sår. Jag kunde inte prata, jag kunde inte äta och jag ville inte att någon skulle röra mig. När sköterskan Per sa till mig “vad vi är snygga idag då!” när jag kom in till avdelningen för en behandling mot mina biverkningar. (Per är för övrigt världens bästa cancersköterska, finns ingen bättre).
När jag grät hela vägen till Akkis för att jag var så rädd för att få motgiftet mot Adriamycin (en av de värsta cellgifterna, det röda giftet). Det gavs under ca 15 minuter, jag var tvungen att ligga i sängen som var nedåtlutad för att medicinen kunde göra så man fick blodtrycksfall. Jag spydde konstant och yrade. Som tur var slapp jag få det den sista gången (totalt “bara” två gånger) tack vare fantastiska Anders Kreuger.
Min största passion när håret var avkapat var mina naglar. Det enda som jag säkerligen då kände personifierade mig som kvinna/tjej. Jag hade köpt nagellack på Åhléns i Stockholm som lös i mörkret och som jag till min stora glädje fick visa för all personal på avdelningen. Ovanför min säng radade jag upp mina då, ca 50 st nagellack till varje behandling och ibland målade jag om naglarna mer än en gång/dag…
När jag inte kunde äta och satt och tittade på när anhöriga satt och åt min favoriträtt (läs. på den tiden) fiskpinnar med kokt potatis, fiskdressing och ärtor. Till det drack man lättdryck med päronsmak. Det var det godaste jag visste! Jag minns hur jag satt mitt emot och försökte förnimma smaken och kände en längtan inom mig tills jag skulle kunna få äta igen. Min hals skar som 10 000 vassa knivar för varje gång jag svalde, så att äta var inte att fundera över…
Varje gång jag valde det största leendet på “mår bra/dåligt” skalan. Min enorma positivitet att allting alltid kunde bli värre, jag hade ju trots allt det inte så farligt. Jag kunde ju faktiskt dö och tyvärr var inte det ett alternativ för mig. The lifeway or the highway!
Varje gång jag fick träffa någon “ny” cancerpatient där jag skulle agera tröstplank, inspirationskälla osv. Och varje gång sorgen kom över mig då det verkade som att en del bestämt verkade förneka sin livssituation, inte ville erkänna, inte vågade se… Det gjorde ont i mig…
Känslan av att vara en människa, men samtidigt vara i en annan bubbla än i den bubblan man normalt annars är i. Skola, kompisar, pojkvänner, hobbys, ersattes av cellgiftsschema, läkningsperioder av biverkningar, sprutor, blodprover, hopplöshet och ensamhet…
Smärta… att inte kunna lämna över till någon annan. Att ständigt vara den som läkarna ville göra något med, som sköterskorna skulle ta blodprov på mm.. att inte bara säga att jag tyvärr var upptagen och att man fick lov att skjuta på en undersökning. Att alltid bara vara i händerna på personalen, att envist göra det bästa av situationen och att varje dag försöka le. Även om det var åt det minsta minsta, men att le varje dag…
Drömma om all mat jag skulle äta då jag blev bra igen. Pasta Carbonara, kålpudding, hummersoppa, makaronipudding, fiskpinnar, lasagne, oxfilé, thaimat, köttbullar och potatismos mm mm mm…
Fantisera om ett liv… ett friskt liv… utan cancer…
Jag sitter och tänker tillbaka på tiden när Cira hade valpar. Vilken omvälvande och underbar tid! När man är utan valpar minns man ju såklart bara det roliga ,de små knytena som öppnade ögonen för första gången, mös i knät och var allmänt små dunbollar. Men tänk alla gånger vi kom in i badrummet där de bodde och såg att hela hundkrubban var full av skit, sju små dunbollar som gläfste och hoppade mot ens armar så fort vi skulle byta tidningar mm. Hoppande och studsande.
När vi gav dem mat på en “långplåt” och alla hoppade upp mot plåten så vi knappt kunde sätta ner maten och varenda gång lyckades en liten stackare hamna under plåten. När vi började släppa ut dem i huset och av ren orutin släppte ut alla på en gång. En bajsar, jag ska torka upp bajset. En annan valp kommer och biter i toapappret och den tredje ska åka kana i skiten. Ja ni fattar säkert, ett rent kaos var det 
Och på kvällarna när de ylade så högt att vi knappt kunde sova (är glad att jag inte arbetade just då)
Men tänk dagen när de kom… när Ciris var så fantastiskt duktig så jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Vi har varit med om en hel del hon och jag. När hon fick föda i sängen för att det var enda stället hon kände sig trygg på (läs. vi hade golvplast över hela sängen) och när den första lilla krabaten kom ut och Cira missade hinnan över nosen så att jag fick hjälpa henne och ta bort den och när jag av ren panik skickar ett sms till Anders: Kom hem, hon föder!!!!! Vilket kärt minne… och sen efter det om ytterliggare sex små svarta knyten och helt plötsligt var Cira sjubarnsmor.
Den första tiden var lugn från valparna, men desto mer hetsig för Cira. De första dagarna ville hon varken gå ut och kissa eller bajsa, så vi fick i stort sett tvinga ut henne. Då gnydde hon från det att hon gick ut tills dess hon kom in igen. Valparna i fråga låg lugnt och skönt och sov, men så kände nog inte Cira. Efter ca 2,5 veckor började hon vara mindre och mindre inne i krubban och det var också då som valparna började öppna sina ögon och sedan ta sina små första stapplande steg. Det var så fascinerande att följa en hunds instinkt i hur de tar hand om sina barn. En del gånger blev vi arga på Ciris för att vi tyckte att hon “sket” i barnen, men för henne var det säkerligen en normal jargong.
I dagsläget har vi kontakt med fyra av valparna. Tyvärr var det en av valparna som med stor sorg fick komma till hundhimlen alldeles för tidigt. Vackra lilla Limpan. Han hade turen att ha fått en matte och husse som verkligen gjorde allt i sin makt för att hjälpa honom, men också en stor medkänsla att välja det jobbiga för att skona honom.
R.I.P Limpan
(lånad bild)
Fina Dexter! Han bor här i Uppsala och har blivit en riktigt ståtlig kille.
(lånad bild)
Jackie! En av valparna som blev såld sist. Hon bor numera i Märsta och sin bästa kompis heter Zeuz. Hon var en av mina favoriter och hon har blivit en riktigt fin tjej.
(lånad bild)
Kiwi! I brist på bättre bild så lånade jag en som verkligen visar att Kiwi är Ciras dotter. Detta är den klassiska Ciraposen Kiwi bor i dagsläget i Stockholmsområdet.
(lånad bild)
Jag har för en stund sedan talat med vår veterinär Ursula gällande Chilli. Ursula är för övrigt en av de trevligaste veterinärer jag träffat på. Varje gång jag ringer säger jag: “Hej, det är Madde – Cira och Chillis matte.” Och hon kommer alltid ihåg oss. Det är verkligen något jag uppskattar gällande veterinärer, att få den personliga kontakten där både jag och mina djur känner oss värdefulla och ihågkomna. På Ultuna är det ju jämt å ständigt nya veterinärer, assistenter mm och det enda som sker där är väl att pengarna rullar iväg
Hur som helst, åter till samtalet. Jag berättade om Chillis första löpperiod och hur hon såg ut när hon kom hem mm och att det nu har gått ca 22 dagar sedan hon kom hem efter sin lilla “flörttur”. Hennes tuttar har ju tyvärr inte blivit rosa ännu, utan är hudfärgade. Men Ursula sa att jag inte ska stirra mig blint på om de blir rosa eller inte, då detta tydligen kan vara väldigt olika bland honkatterna. Däremot tyckte hon att andra saker var mer tecken på dräktighet. Som att hon tex såg ut som hon gjorde när hon kom hem, att hon inte har gått in i någon ny löpperiod (som annars skulle ha skett typ nu), att hon är väldigt hemkär, sover mycket och är oerhört gosig och pratig.
Jag ringde till Anders och berättade att loppet inte är kört ännu och att vi fortfarande kan hålla tummarna. Tyvärr syftade inte vi på samma saker. Jag syftade på att hoppet inte är ute att hon har kattungar i magen, medan han hade hoppats att jag menat att hoppet inte är ute att hon inte har kattungar i magen. Hmm, blev det rätt det där? Nåväl, ni förstår säkert Jag har ju gått över till “den andra sidan” och hoppas att hon ska få kissebebisar, iallafall en gång under sin levnadstid. Och innerst inne tror jag att Anders hoppas det också 
Right darling?
Nu håller vi tummar för kissebebisar