Det spelar ingen roll för mig vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar drömma om att tillgodose din längtan.
Det spelar ingen roll för mig hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill satsa din värdighet för kärlekens skull, för dina drömmar, för äventyret att vara levande.
Jag vill veta om du berört kärnan i din egen sorg,
om du öppnat dig för livets svek eller blivit skrumpen och instängd av rädslan för mera smärta.
Jag vill veta om du kan klara smärta, min eller din egen,
utan att göra något för att dölja den eller trubba av den.
Jag vill veta om du kan vara fylld av glädje, min eller din egen,
om du kan dansa vilt och låta hänryckningen fylla dig ut i finger- och tåspetsarna
utan att glömma människans begränsningar.
Det spelar ingen roll för mig om det du berättar är sant eller inte.
Jag vill veta om du kan vara sann mot dig själv, trots att du gör någon annan besviken.
Om du kan stå ut med att anklagas för förräderi utan att förråda din egen själ,
om du kan vara trolös och därmed trovärdig.
Jag vill veta om du kan se skönhet, även när den inte är vacker.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt eller mitt,
och ändå stå vid randen av en sjö och säga ja till livet.
Det spelar ingen roll för mig var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan gå upp efter en natt med sorg och förtvivlan, uttröttad och förkrossad,
och ändå säga ja till livet.
Det spelar ingen roll vem du känner eller hur du kom hit.
Jag vill veta om du kan stå mitt inne i elden tillsammans med mig och inte fly.
Det spelar ingen roll för mig var eller vad eller med vem du studerat.
Jag vill veta vad som stödjer dig inifrån, när allting annat faller ihop.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv
och om du verkligen tycker om det sällskap du har i de tomma ögonblicken…
Wow!! Ikväll har jag gått längsta sträckan med protesen hittills, 2,2 km totalt! Det känns såååå himla roligt! Jag hade inte tänkt att gå så långt från början, men när jag gått förbi våra brevlådor ville jag pressa mig lite längre, protesen satt bra 
Jag tog mig ända till gårdsbutiksskylten och vilken lycka som rusade genom kroppen när jag nådde den!
I did it!!!!
Idag är det internationella blodgivardagen!
Är du en av alla som ger blod?
Jag önskar att jag fick lämna blod. Jag minns alla stunder när mina värden var så dåliga (+ mina operationer) och jag var i akut behov av blod. Tänk om det inte funnits någon som lämnade blod då? Det är verkligen livsviktigt att de som får lämna blod, gör det Man vet aldrig när den dagen kommer då man själv är i blodbehov…
Dock tycker jag att det är fruktansvärt diskriminerande att homosexuella 2010 inte får lämna blod. Det görs ju blodkoller kontinuerligt på de som lämnar? Usch vad inskränkt samhället är ibland…
Nåväl, om du är en av de som lämnar blod, var stolt över dig själv! Det är en oerhört fin insats du gör!
En bild på min nya ring Det står FAITH, HOPE, BELIEVE och LOVE i den. Sånt som man kan behöva påminnas om ibland
Vi är inne i storstan, bland asfalt och fullt av människor När man är van med landet så är det som en happening att komma in till stan, haha!
Vi har tatt en fika med Kina och Lasse på Ulva Kvarn och nu ska vi strax in på IKEA. Jag ska köpa ungsform, glasburkar och nya latteglas och sen får vi se om det slinker ner något annat smått och gott.. 
Jag undrar hur det kommer sig att många människor som är med om traumatiska saker alltid säger samma sak: När jag gick igenom det jobbiga fick jag lära mig att värdera livet på ett helt annat sätt än jag gjorde innan.
Idag vid koutsläppet diskuterade vi just detta och att hitta mening med allt som sker. Ibland tror jag att vi underskattar det som livet ger oss och tror att allt bara är svart eller vitt, varför kan det inte vara gult?
Jag tror inte det är en slump att jag fick cancer, tog bort benet och allt annat. Redan nu har jag förstått samband med vissa saker dom har skett i mitt liv. Det är som jag alltid sagt, jobbiga saker i livet gör att vi växer som människor och blir rikare som personer – om vi kan ta till oss det förstås.
En del har sk högre krav på vad glädje i livet är, eller kanske inte just högre krav utan mer ett annat vis att se på glädje. En del finner endast glädje i livet om man har mycket pengar, flashiga saker och en populär vänskapskrets. Andra finner glädje i att se ekorren i trädet som frenetiskt springer upp och ner, eller att sitta och titta ut över en äng och känna sinnesro, eller att bara få hålla den man har kär i hand…
Ja… Olika är vi människor och nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer..
Dagens saknad: min tvärflöjt, Miyasawa 202 E, en dag ska du bli min igen…,
Jösses vad härligt det var att se kornas glädje när de fick springa ut i sommarhagen idag. De bockade, sparkade bakut och stångades för fullt, lyckoruset gick inte att ta miste på
Dock stod vi tjejer och konstaterade att de måste ha en ö-kupa om de hade haft bh, haha! Jösses så stora spenar de har och vad ont det måste göra när tuttarna slår emot, aj aj aj!
I den här magen väntar FYRA små kissebebisar på att få komma ut
Just nu lyxar Cira och jag, hon får nämligen ligga i sängen Hon får inte ligga i sängen “till vardags” utan bara vid väl valda tillfällen och då ska hon alltid ligga emellan oss och helst på rygg med alla tassar i luften
The Cira style!
Husse sitter ute i soffan så vi passar på att ha lite fredagsmys tillsammans, den enda som fattas är Chilli
Imorgon ska vi åka på kosläpp hos A och A, det ska verkligen bli jättekul att se
Natti natt gott folk
Idag har det varit full fart framåt!
T och jag åkte in till stan och handlade lite mm och sen tog vi svängen förbi seminstationen och hämtade lite nytt foder till T:s hästar. Där tog vi en efterlängtad kafferast med A och hann med en hel del tjejsnack! Imorgon är det kosläpp hemma på deras gård och det ska vi självklart åka på. Det ska bli jättekul!
I eftermiddags körde jag Pocahontas och det var väl en körtur som jag länge kommer minnas. Förmodligen är Poccas endast van vid när någon går bredvid eller framför, så hon tycker att allt är jätteläskigt när hon går själv. Så på grusvägen bort mot nästa hästgård hade vi väl ca 5-10 stopp. Hon backade, vände, stegrade och hade sig. Problemet är att det är diken på båda sidorna av vägen och då går det inte att bråka alltför mycket, pga säkerhetsrisken. Oavsett att vinna eller inte vinna matchen så handlar det om att inte både Poccas och jag skulle hamna i diket. Jag gick ur vagnen några gånger, ledde henne och då gick det jättebra – inga som helst problem. Sen när jag satte mig i vagnen igen, samma problem. Jag beslöt i tidigt skede att det inte skulle bli den långtur som jag hade planerat, utan målet blev istället att ta oss till lösdriften och sen tillbaka. Efter x-antal tvister mellan oss så tog vi oss tillbaka till gården och då var det givetvis inga problem. Jag struntade i att gå in på stallgården, utan tog upp henne i trav uppför backen till T:s hus. Just för att inte Poccas lär sig att “strular jag lite kommer jag tillbaka till stallet igen”…
Jag beslöt att ta en till runda till lösdriften och det var tyvärr likadant här. Och ville inte. En gång lyckades hon backa ner ett hjul mot diket och som tur var det inte på det djupaste stället. Men rädd blev jag!! T kom sen och frågade om vi ville ha hjälp och då bestämde vi oss för att ta ännu en tur till lösdriften. När T gick framför eller bredvid, då var det inga som helst problem. Så det verkar väldigt tydligt att hon inte gjorde det för att vara dum och bråkig, utan helt enkelt för att hon är en femårig liten tjej som tycker att världen är stor.
Hur vänjer man hästar med att gå själva?
Nåväl… nu har vi hunnit titta på Prinsessan och Grodan sen jag började skriva detta inlägg. Åhh vad jag älskar tecknat (på det gamla hederliga sättet!)
Trevlig fredag