Sååå fantastiskt vacker…
Jag har haft ett bra träningspass med mig själv idag. Jag hade Porschen på mig ner till gymmet för jag ville vara lite smidigare när jag skulle gå och handla efteråt (kvargjakten ni vet 
).
Jag körde lite box ensam inne i stora salen och känner hur kul det är egentligen att ha en träningskompis. Jag saknar att kunna slå på mitsarna och ha någon att sporra. Innan jag tog bort benet var Atti och jag som ler och långhalm när det gällde träningen. Det var en fantastiskt rolig tid vi hade. Min azizam och jag.
Hur som så övade jag på att stå på Porschen. Det är ju bland det svåraste att göra, att stå på protesbenet. Det är så mycket som ska till och jag tycker det är görsvårt. Men idag skedde framsteg sen Niki och jag testade första gången. Kul!
Annars såg träningen ut såhär:
- Boxslag mot matta på vägg
- Stå på Porschen
- 15 minuter på Crosstrainern
- Axelövningar, kvarnen, axellyft åt sidan, axellyft rakt upp, axellyft rakt fram
- Triceps i maskin, 20 kg respektive 22,5 kg
- Magmaskin 5 min, 1 min aktiv, 30 sek vila (tack än en gång Duracellen)
- 60 min cardio på biken. 30 min level 5, 20 min level 6, 10 min level 7. KÄNDES FIIIINT!!!
Jag har haft två riktigt bra träningspass och det blir nog vilodag för mig imorgon tror jag. Det beror lite på hur fredagen ser ut. Eventuellt blir det utgång på fredag (var år och dagar sedan, dock nykter = kör bil), så vi får se. Imorgon ska jag ju in till sjukhuset, sedan färga håret och klippa mig och sedan till mitt älskade hjärtegull (farmor) på pyjamasparty.
By the way, för alla er som undrar varför kvargen och minikeson var slut ikväll. Jag tog dem sista! Mohahahahaha…. kändes jäkla fint måste jag säga Jag tycker att Ican faktiskt kan börja inse vilka storkonsumenter det finns här i Knivsta när det gäller lättkvargen och minikeson och lägga större ordrar på dem.
Lina är en av de finaste tjejer jag känner. Hon är också en av de finaste tjejer jag känner som bor längst ifrån mig. Det är synd. Men hon finns i mitt hjärta, min Thelma, eller min Louise. Vi har inte riktigt bestämt det där, annat än att vi tänkte vara Thelma varannan gång och Louise varannan gång. Ni vet, så det är sådär härligt rättvist
Vi har verkligen inspirerats av varandra och tagit stora kliv i våra liv, följt våra hjärtan, följt vår inre röst, med den andre som inspiration. När hon tog ett stort kliv i hennes liv sa hon att hon hade inspirerats av mig. När jag tog ett stort kliv i mitt liv inspirerades jag av hennes resa.
Lyckan går verkligen att finna. Lyckan finns där. Eller snarare glädjen (den varar oftast längre). Vare sig det är något ytligt eller något inre. För oss handlade det om att hitta oss själva igen. Lyssna till den inre rösten och följa den. Leva livet för vår egen skull. Göra något åt det som inte kändes bra. Och aldrig glömma bort oss själva igen.
Nu sitter vi här, med över 70 mil emellan varandra. Och bandet oss emellan kommer alltid att vara starkt, sammanbundet och vi vet att vi alltid kommer kunna dela historien om en av våra stora resor i livet. När vi tog klivet ut och följde våra hjärtan och började leva igen. Vara dem vi är – vara dem tjejer vi vill vara. Och att det är helt OK.
Finaste Thelma, du är bäst!
Jag åkte ner till gymmet igår med fokus på att inte lägga för stora krav på mina axlar inför träningspasset, utan mer känna in hur kroppen mådde. Till min glädje kändes det bättre än vad jag trodde och efter passet mådde jag riktigt bra i både kropp och själ.
Träningspass:
-10 min uppvärmning i crosstrainer
- TRX, knäböj, bröstpress, bicepscurls
- TRX, atomic push ups
- Bicepscurls med fria vikter, 7 kg
- Bicepscurls i maskin
- Chins i maskin
- Magmaskinen, 5 min = 1 min aktiv, 30 sek vila (Tack Duracellen för tipset)
- Avslutande cardio på cykel, 60 minuter. Level 5, sista 10 min på level 6.
Det bästa under träningspasset var under tiden jag satt på träningscykeln. Jag gick in för att cykla 30 min. Huvudet ville 60 min men jag tänkte att jag hellre lägger mig på 30 min och är nöjd med det, än att känna efter 30 min att jag inte orkade mer.
Och vad händer…? Jo, världens goaste Anna-Lena kommer fram till mig. Vi hinner avverka samtalsämnena hur fantastiskt 2011 är, min årsresumé som jag redan har börjat på för att inte glömma bort något viktigt (plus att det är så sjukt mycket som har hänt), vad hon jobbar med, hur träningen går, hur mycket vi styr med våra tankar, hur jag och älskade Christoph träffades (tack för dina ord om oss Anna-Lena), planer för framtiden, hur olika sammanträffanden med människor i livet påverkar oss mm mm.
Helt plötsligt är det 8 minuter kvar tills jag hade cyklat i en timme, hur coolt är inte det? Och det kändes såååååå himla bra! Det var ett sånt fantastiskt möte med Anna-Lena, vi bara pratade på och gav varandra energi. Ja, det var verkligen toppen!
TACK för en fin stund tillsammans med dig Anna-Lena!
Jag är bara tvungen att lägga ut denna härliga bild på Anna-Lena.
Vilket härligt fokus!
Och… her arms is to die for
Anna-Lena bloggar även på Formbloggarna.
Hennes blogg hittar du http://anna-lenasformblogg.blogspot.com/